Ocean's Twelve (2004)
Coola kriminella får kompetent konkurrens
Heist-filmens temporära uppsving för ett par år sedan må ha ebbat ut (i den mån ett uppsving ebbar vare sig ut eller in), men Steven Soderbergh ger den ändå ny chans i uppföljaren på sin succérulle om herr Oceans glada anhang av luriga och ganska snälla tjuvar. Här har han, inte oväntat, tagit fasta på allt det som gjorde ettan lika njutbar som monumentalt oviktig. Om något så har han dragit 60-talsstilen ett varv längre - musikaliskt, bildmässigt och textskyltsmässigt.
Vissa filmer bärs upp av en enda skådespelare. Ocean-filmerna är mera som Robert Altman light; en hel drös med stjärnor som av allt att döma har trevligt ihop och åtminstone antyder varför de är just stjärnor. De levererar, utan att ta ut sig eller lämna ut sig. För den hängivne beundraren av en specifik skådis kan det förstås bli frustrerande, eftersom man kanske inte får se "tillräckligt" av honom eller henne.
Här är hur som helst alla stjärnorna tillbaka och dessutom har Steven uppenbarligen tagit åt sig av min kritik gällande valet av kvinnlig karisma i föregångaren. Utöver Julia Roberts ser vi nämligen också Catherine Zeta-Jones vilket knappast någon vettig människa kan bli ledsen över. Hon agerar före detta till Brad Pitt samt toppkriminalare med extrema kunskaper om den sortens brott våra hjältar specialiserar sig i; det vill säga den sortens brott som man nästan tycker att de skyldiga kan få slippa undan med. Hennes assistent spelas för övrigt av Johan Widerberg.
Det elakaste dåd som ska begås är snuvandet av en stormrik holländare med torgskräck på ett gammalt kontrakt. Unge Linus (Damon) uttrycker faktiskt en viss tveksamhet kring det moraliska i att stjäla från en handikappad, men får föga uppslutning. Och vad spelar det för roll när de (efter att ha lyft ett helt hus och allt) visar sig vara blott nummer två till kvarn. Gänget har fått skicklig konkurrens.
Något elakare är den fåfänge Toulour (Vincent Cassel) som med varm hand överlämnar deras adresser till deras förra offer Terry Benedict (Garcia), allt för att få igång en spännande tävling om titeln Bästa Tjuven. På spel står inte bara äran utan faktiskt hela teamets livhankar, något som bara marginellt sänker deras coolhetsgrad. Det känns som om de alltid har någon alternativ lösning i bakfickan, så riktigt oroad är man aldrig.
Ocean's 12 är sällan hysteriskt rolig, men väldigt ofta alldeles tillräckligt rolig på ett lojt och behagligt sätt. De övrigas irritation över gängnamnet "Oceans 11" är ett bra exempel, en scen inte olik "varför är jag mister Pink"-grälet i "De hänsynslösa". Julia Roberts närvaro används också på ett riktigt festligt sätt i ett osannolikt men roande rollspel. Att le eller småskratta såpass ofta under ett par timmar måste vara hälsosamt och är ett av skälen till att jag ger denna synnerligen oviktiga film tre russin.
Kanske mattas påhittigheten lite mot slutet, med överraskningar som man inte haft en sportslig chans att förutse och därför betraktar lite som "fusk", och det hela pågår lite för länge om du frågar mig. Men, ta det som ett hot eller som rekommendation, det här är trevligt!
FOTNOT
Tydligen blev jag ändå lite påverkad av filmen, eftersom jag av misstag försökte ta en springnota på McDonalds efter visningen.
© Anders Lindahl
2004-12-15
Originaltitel: Ocean's Twelve
USA, 2004
Regi: Steven Soderbergh
Med: George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon, Julia Roberts, Andy Garcia, Catherine Zeta-Jones, Vincent Cassel, m.fl.
Genre: Action, Komedi, Kriminalfilm
Svensk biopremiär: 2004-12-16
Relaterat: Ocean's Eleven (2001)
