Dead or Alive (1999)

Mer "eget" än intressant

Takashi Miike verkar ju inte riktigt klok... Jag tänker då främst på början och slutet av "Dead or Alive", samt mycket av det som händer under filmens gång.

Denna japanska film har sedan ankomsten 1999 rönt rätt rejäl uppmärksamhet och vad som i engelska recensioner brukar kallas ett "kultfölje" (vilker för mig alltid frammanar den något löjeväckande bilden av en procession av flöjtspelande galningar i särk). Filmen har ett stort antal karaktärer av graden huvudperson eller strax därunder och många av dessa dyker upp i den inledande, omtalade och överskattade vålds- , sex- och klippningsorgien. Här begås det mord, idkas sex, snortas koks och klipps utav bara den, till hård och häftig musik.

När filmen nästan med ett bromsskrik stannar upp, för att fortsätta i ett mer normalt tempo, så är det inte utan att man får kämpa för att behålla intresset. Några unga kriminella från Kina försöker slå sig fram som bovar och under en orädd ledare bli en kriminell kraft att räkna med. En polis försöker ha koll på dem, Yakuzan och resten av buset och försöker samtidigt se till att hans dotter kan få en dyr operation.

Men jag hittar tyvärr ingenstans någon att bry mig om eller ens intresseras av. Polisen som är skyldig gangsters pengar och har en svårt sjuk närstående har inte ett uns av personligheten hos den snarlika Nishi i "Hana-bi". Visst, de har lika stor brist på mimik och pratar alldeles för lite, men Nishi börjar man gradvis bry sig om och förstå sig på lite. Det händer inte med kommissarie Jojima. Den unge uppkomlingsskurken (Riki Takeuchi, också känd som den lyckades spela över allra mest i "Battle Royale II") ser ut som en småkille hur han än spänner sig, mördar och spelar rysk roulette och hans brorsa som inte har vett nog att hålla sig till studierna får skylla sig själv när det går som det går. Våldet, som möjligen är tänkt som en kommentar till ultravåldet hos killar som John Woo men ändå känns som ett rent självändamål, blir oftast varken underhållande eller skrämmande. Och det grimasframkallande äcklet som ibland sticker upp sitt pubertalt provocerande tryne, det är ... bara äckligt, såvitt jag kan se. Det är ett sätt att gå längst och vara värst och ingenting mer. Jovisst, den där äckligaste scenen ska förstås också visa på gammelskurkens moraliska förfall och empatibrist, men det var det liksom inte värt.

Slutet - med sitt extra ultriga våld - är nog menat att locka till diskussion och ge en särprägel. Det greppet fungerar, men inte särskilt långt. Finns det rentav filosofiska ambitioner, eller är det bara över-toppen-kul? Är det förresten meningen att 3D-grafiken ska se förfärligt amatörmässig ut, eller vet inte Miike om att så är fallet? Tyckte han det blev bra så? Frågor, frågor...

Jag kanske får det att låta som om det här är rent skräp. Så är inte riktigt fallet, men det är betydligt mindre sevärt än jag trodde. Det känns sorgligt att behöva säga såhär om en regissör, men jag föredrar nog Miike när han känns köpt och kommersiell, som i "One Missed Call". Hans egenhet är inte av den arten jag riktigt uppskattar eller imponeras av.

Jag nämnde "Hana-bi". Kanske försöker Takashi vara Takeshi, alltså sin landsman och nästan-namne Takeshi Kitano (känd som "Beat" när han agerar). Kanske klarar han inte av det och kompenserar genom att ta i så? Ja, så kanske det är...

© Anders Lindahl
2004-11-23

Originaltitel: Dead or Alive: Hanzaisha
Japan, 1999
Regi: Takashi Miike
Med: Riki Takeuchi, Sho Aikawa, Renji Ishibashi, Hitoshi Ozawa m fl

Genre: Action, Kriminalfilm

Sök