Mörkrets furste (1987)
Fånigt men på allvar
Säga vad man vill om John Carpenter men ingen kan komma och säga att killen inte är produktiv, i varje fall om vi talar om 80-talet. Det han ofta saknade i kvalitet tog han igen med råge i kvantitet och rätt som det var prickade han in de där minnesvärda pärlorna som blivit härliga b-filmsklassiker. Titlar som ”The Thing”, ”Big Trouble in Little China”, ”Flykten från New York”, ”The Fog” samt den gravt överskattade “Alla helgons blodiga natt” är alla filmer som hittat in i många cineasters hjärtan. Samtidigt som filmer som ”Christine”, ”Village of the Damned”, ”Vampires” och ”Ghosts of Mars” framkallar lätt uppnästa fnysningar framför videohyllan.
En av de filmer som kom under den senare delen av 80-talet var ”Mörkrets furste”. Idag räknas den inte särskilt högt av Carpenter-fansen, men det är en film med många kvaliteter och idéer men också med irritationsmoment och krumsprång i manus. Filmen utspelar sig i Los Angeles, där en grupp forskarstudenter kallas till en övergiven kyrka belägen mitt i stan. De har blivit ditkallade av en präst (Donald Pleasence) som gjort en upptäckt i en tidigare förseglad del av kyrkan som efter hundratals år nu kan studeras. Upptäckten är en stor cylinder med grönt slem i, och snart får vi veta att det är den onde själv som förseglat sig i cylindern i väntan på en människa att besätta för att kunna öppna portarna till helvetet.
Slemmets krafter besätter inte bara de stackars forskarstudenterna, en efter en, utan även personer utanför kyrkan, vilket leder till att byggnaden snart är omringad av folkilskna zombies – ledda av ingen mindre än Alice Cooper i en tvivelaktig make up. De är alltså avgränsade från omvärlden, på samma sätt som forskarlaget på isstationen i ”The Thing”. För att forskarstudenterna ska kunna förstå vad de ställts inför får de, när de somnar, även inspelade budskap från framtiden uppspelade i sina drömmar. En framtid där Satan förmodligen härskar och som måste förhindras. Frågan är nu vem skickar meddelandena och vad är det som kommer att hända om studenterna inte lyckas stoppa öppnandet av helvetets portar
Visst låter det fånigt? Självklart, och det är rätt fånigt emellanåt men historien är så fantasifylld att man inte kan låta bli att ryckas med. Och skådespelarna lyckas faktiskt förmedla en känsla av blodigt allvar, vilket gör att filmen får en skön nerv och en undergångsstämning som håller i sig genom hela filmen.
Här finns också många specialeffekter som uppenbarligen är lågbudgetlösningar men som faktiskt ser riktigt bra ut och som verkligen framkallar obehag. Kanske främst mannen som står på kyrkans parkering och talar till de instängda i kyrkan med en röst som verkligen inte är av denna värld, för att därefter falla sönder i ett mindre berg av insekter. Och det bästa av allt är nog ändå filmens klimax och avtoning, som bjuder på både twistar och stillsam eftertanke samt ett par äkta rysningar. Även videomeddelandena från framtiden är märkligt suggestiva i sin enkelhet.
Det är som vanligt först när man börjar ifrågasätta saker som man känner att filmens fundament är ganska skakigt. Varför är till exempel Djävulen grönt slem inkapslad i en behållare? Varför alla dessa insekter? Varför äter folk utanför kyrkan mask? Det finns många andra exempel på typiska skräckkonventioner i filmen som måhända är läskiga i sig men som aldrig motiveras i manus.
Dessutom undrar man lite över vad budskapet i filmen egentligen är. Det känns flera gånger, inte minst i den långa inledningen, som att manuset är ute efter att hitta någon vettig länk mellan religion och vetenskap. Men de filosofiska och tankemässigt intressanta delarna av manuset följs inte upp hela vägen och blir istället små fåniga parenteser.
”Mörkrets furste” är kanske ingen stor, viktig eller ens bra film. Men den är i alla fall underhållande och den har sina läskiga ögonblick som man verkligen minns efteråt. En perfekt b-film helt enkelt. Och som många skräckisar från samma era, undantaget teen-slashers, så tar den sig själv på ett stort allvar – något en skräckfilm definitivt bör göra och som i det här fallet gör att man har mer överseende med andra missar i filmen.
© Johan Hultgren2004-12-07