The Big One (1997)
Roande bokturné i "fel" städer
När Michael Moore skulle göra en publicitetsturné för boken "Downsize This!" passade han typiskt nog på att bryta det sedvanliga mönstret. Istället för att rikta in sig på storstäderna förlade han en stor del av turnén till den sortens städer som drabbats av vad som beskrivs i boken; arbetslöshet till följd av att redan lönsamma företag förlägger sin verksamhet utomlands för att tjäna ännu mer pengar. I samma veva gjorde han en film.
Vi känner igen stilen. Bildmässigt lämpar det sig lika bra för tv-rutan (tja, bättre) än för duken. Moore lufsar omkring och ser harmlös ut tills han ställer någon mot väggen, och även då behåller han lugnet. Han är ett superproffs som ser ut som om han just hoppat ur förarhytten på en lastbil och gått fel när han ska ta en burgare någonstans. Han är en populist, men - tror jag - en uppriktig sådan. Ödet för hans hemstad Flint (där GM brutalt lade ner verksamheten och mer eller mindre "släckte" staden) har för alltid format honom till en förkämpe för den vanlige arbetarens rättigheter, med ett tafatt, avväpnande leende och stenhårda frågor som vapen. Det är nästan aldrig något tvivel om huruvida han i allt väsentligt har rätt; frågan är bara om hans filmer gör någon faktiskt skillnad. Jag vill gärna tro det, och om inte annat är det skönt att någon som vet hur man blir hörd ställer sig upp och skriker "det här är ju helt sjukt!"
"The Big One" har mer gemensamt med "Roger and Me" och hans tv-serie "The Awful Truth" än de senare succéerna. Den nästan obligatoriska scenen där Moore till sin överraskning får en audiens hos en av de personer han kritiserar finns även här. I det här fallet är det Nikes VD Phil Knight som leende tar emot både Moore och hans hårda frågor, och svarar mestadels undanglidande medan några grodor far ut genom mungiporna. Knight förklarar det faktum att Nikes produkter tillverkas i Indonesien med att "amerikaner inte vill göra skor", vilket leder till att Moore försöker samla 500 personer i sin gamla hemstad som är villiga att ta anställning. Scenen hör till filmens svagare stunder, med vad som ser ut som en väldigt liten folkskara, och kunde faktiskt ha klippts. Den behövs helt enkelt inte, och det är just den sortens småmissar som tillåter folk att bortse från kärnan i det han säger.
Det är en typisk samling Moore-teman som avhandlas; som outsourcing, miljardbelopp i "socialbidrag" till skrupulösa företag och det faktum att minimilöner i USA börjar bli regel mer än undantag. Ja, den sortens frågor som hamnat ganska rejält på undantag efter elfte september 2001. Rimligen borde det här kännas alltför internt för att engagera någon utanför USA:s gränser, men den välbekanta humorn och Moores ruffigt kaxiga stil håller intresset uppe - och problematiken är väl om något mindre intern än i den internationella succén "Bowling for Columbine".
Att detta ändå är en film om amerikaner för amerikaner gör mig faktiskt inte så mycket. Som många andra slits jag mellan en förkärlek och en frusterad ilska gentemot "the Big One", och då menar jag landet. Titeln på filmen är nämligen Michael Moores förslag på nytt namn för Amerikas förenta stater, vilket framgår under en kul radiointervju som finns med i dokumentären. Jag fascineras djupt av det där landet, särskilt dess minst glamorösa sida. Vanliga, riktiga amerikaner i arbetarstäder är ofta inte bara intressanta utan också en behaglig motvikt mot självupptagna kändisar.
Om "The Big One" inte kretsar kring fullt så tunga ämnen som Moores senare filmer (bitvis) gör, så kompenserar han skickligt för det. Det blir inte överdramatiskt, ilskan blir inte till ett uppblåst raseri. Visst kan en kvinna som just förlorat jobbet få en kram, men lika mycket uppmärksamhet läggs faktiskt på de "eskorter" från förlaget som med frustration eller glädje ska försöka hantera den burduse mannen i keps. Att han själv kommer att tänka på "Spinal Tap" vid ett tillfälle känns helt rätt, för här finns drag av samma humor. En oglamorös turné med att antal komiska möten på vägen. Hans elaka hyss mot en kvinna som ska guida honom runt är talande, lika talande är hans snabba anfall av dåligt samvete.
Jag kan bara tala för mig själv, men jag tycker det här funkar, även några år efter premiären, och i "fel land". Det är faktiskt inte nödvändigt att bry sig om amerikanska arbetares situation på 90-talet för att uppskatta filmen. Man måste inte ens skärskåda den europeiska marknaden i filmens ljus för att leta efter varningstecken på en liknande utveckling (även om man säkerligen kommer finna dessa i överflöd). Som sedelärande komedi inspelad i verkligheten är filmen väl värd fyra russin, inte minst för att den tar sig tid att vara irrelevant. Som när Moore sjunger "The times they are a'changing" i en mycket konstig och komisk Dylan-röst, tillsammans med gitarristen i Cheap Trick. Eller varför inte den där sköna biten om Forbes som aldrig blinkar?
© Anders Lindahl
2004-10-31
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
