Playtime (1967)

Den måste tydligen ses flera gånger...

3 russin

Hys ingen oro, du som vid första titten finner denna film frustrerande. Du är långt ifrån ensam, och delar denna lott - och kanske även den självrannsakan som kommer av att inte tycka sig förstå vad som enligt trovärdiga källor är en brilliant komedi - med denna enkle recensent. Mitt första intryck av filmen var vänligt uttryckt en känsla av förbryllad trivsel.

Mhmmm, trevligt. Sköna färger. Mysigt med 60-talets tolkning av Supermodernt. Se där ja, nu kommer Hulot travandes in det gigantiska affärs- och flygplatskomplexet, viftande med sitt paraply som vanligt. Där försvann han visst. Där är gubben han letar efter! Nu försvann han också. Men där är några amerikanska turister istället, som ska ta en bild.

Vem är huvudpersonen? Och var är de skallande skratten som utlovades? De där skämten som enligt utsago ska ligga staplade på varandra i varje bildruta… varför hittar jag bara några och varför småler jag bara åt de jag faktiskt uppfattar?

Tatis allra mest ambitiösa film blev faktiskt en flopp när filmen gick upp på bio. Mot den informationen kan man förstås säga ”aha, då är jag alltså inte galen” och inte ägna den en extra tanke. Men visst undrar man varför han lät spendera så mycket pengar och bygga ett sådant jättekomplex att filma i om han inte hade några idéer att fylla det med. Och det är klart att han hade; men kanske för många och kanske inte sina allra bästa. Man låter blicken svepa över rutan - även en fet vidbilds-TV känns lite underdimensionerad - och försöker välja vad man ska ta in. Folk går omkring överallt. Ibland dyker Hulot upp, och kanske är det ett misstag att omedelbart dra en lättad suck och nitiskt följa honom så långt det går. Hulot är inte lika bärande här som i exempelvis ”Semestersabotören”, under långa perioder syns han inte till alls, ofta är det inte han som är tokigast. Det är lite synd. En gapig amerikan som agerar big spender på en restaurang är i mitt tycke inte alls lika rolig att se på som Hulot, som med sin sköna attityd finner sig i det mesta även om han inte alltid vet vad han gör och varför.

Upprepade tittningar sägs krävas. Jag tror det stämmer. Restaurangscenen mot slutet byggs upp och pågår i det oändliga, men endast ett fåtal gags - som ett innefattande en trasig glasdörr och dess handtag - är uppenbart roliga. Servitören som får byta till sig alla de andras trasiga plagg, den där rätten som översaltas och överpeppras in absurdum... om dessa löpande skämt verkligen följdes upp med någon egentligen framgång så märkte jag det inte.

Den här gången känns det vettigt att faktiskt recensera filmen utifrån förutsättningen att inte alla tittare har tid och tålamod att till fullo utforska Tatis magnum opus. Det kan säkerligen vara ett nöje, men ett jag inte vanligen förknippar med komedier. Dessutom är jag inte säker på att det skulle hjälpa stort i mitt fall, att döma av de skämt jag ändå snappade upp. De är helt enkelt inte så hysteriskt roliga i mina ögon.

Ett slags reflektion över det moderna livet är det helt klart i alla fall. En av många talande scener utspelar sig i ett kontorslandskap, en annan går ut på att herr Hulot inte får gå ut åt fel håll i en affär. Möjligen har filmen sitt största värde som samhällskommentar och en ambition att vara 60-talets ”Moderna tider”. Men där visste jag i alla fall vad som var kul, till och med när jag var liten.

Många människor älskar den här filmen. Jag är till min överraskning inte en av dem. Men om dess komiska poänger går till största delen förlorade på mig så är jag ändå full av någon slags beundran. Visuellt är det här makalöst ambitiöst, och det synbara kaoset skvallrar om tagningar som säkert planerats i evighet. Som filmteknisk bragd förtjänar den därför mer poäng än något som bara är en ”komedi jag inte fann så rolig”. Nästa gång tänker jag nog inte försöka ”hitta skratten” utan bara låta mig fascineras av komplexiteten. Att se den under ungefär samma förutsättningar som ”Sånger från andra våningen”. Då kanske jag till min häpnad börjar gapskratta.

© Anders Lindahl
2004-10-25


Tack till Atlantic Film för recensionskopia

DVD / Blu-ray

Atlantics utgåva är som sig bör en 16:9-variant, där man får så mycket detalj som mediet kan erbjuda, så om du inte har möjlighet att se den på bio i 70 mm (inte det vanligaste formatet för slapstickkomedi) är den helt klart ett alternativ.


Originaltitel: Playtime
Frankrike / Italien, 1967
Regi: Jacques Tati
Med: Jacques Tati, Barbara Dennek, Rita Maiden, Valérie Camille, Erika Dentzler

Genre: Komedi







     

Dela |