Stalker (1979)

Outhärdligt tråkigt eller superskönt fascinerande

Känslan är det enda som gäller när man, lite motvilligt, ska poängsätta "Stalker". Fotot kan då ingen klaga på, om man inte avskyr magiskt makalös ljussättning, fantastiskt stadiga och suggestivt långsamma åkningar, dimhöljda miljöer som ser både märkligt normala och helt underliga ut och ett expertmässigt användande av både färg och svart-vitt. "Stalker" är bara för snygg ...

Viktigare än så; många älskar filmen helhjärtat. Om man hör en saklig beskrivning av filmen så kan man lätt bli lite förvånad av detta. Det verkar inte vara mycket att hänga i den proverbiala julgranen. Men det är det! Rent proverbialt ...

Det finns ekon av "Solaris" i blandningen av spartansk science fiction, delvis antydda mysterier och filosofiska dialoger allvarliga män emellan, men kanske går Tarkovskij ett steg längre här när det gäller förtroende för tittaren. Jag erkänner villigt att jag tyckte mycket bättre om filmen dagen efter att jag sett den första gången. Mitt i den kände jag mig ibland lite rastlös. En scen i början är ett bra exempel. Titelns "stalker" och två andra män sitter på en elektrisk dressin som för dem allt djupare in i den mystiska och förbjudna "Zonen". Det är personernas ansikten eller nackar vi ser, i väldigt långa klipp, när de utan att visa några direkta känslor betraktar det förbipasserande landskapet, vilket ligger i oskärpa och höljt i dimma.

Det är ett Tarkovskij-ögonblick om något. De hoppas på något, de väntar sig att få uppleva något i zonen. Det finns ett rum därinne dit stalkern, en slags vägvisare, brukar leda människor. I rummet förverkligas, med viss fördröjning, deras innersta önskemål. Det framgår inte glasklart vad de här två herrarna vill (och allt är, som det brukar heta, inte riktigt som det verkar), men nu är de i alla fall på väg. I Tarkovskijs ögon är stunden innan drömmarnas uppfyllelse intressantast.

Men det är ingen enkel sak att ta sig till det där märkliga rummet, åtminstone om man får tro deras guide. Stalkern älskar uppenbarligen zonen, men varnar dem om fällor och leder dem runt på märkliga omvägar som stundtals verkar rent av löjliga. Varför inte gå rakt fram, undrar Författaren vid ett tillfälle, men någons röst hejdar honom. Vems? Är det Professorns? Som ni märker är de gästande männen, med sina titlar istället för namn, ett slags representanter för varsin attityd, men var inte oroliga. De är inga enkla karikatyrer bara för den sakens skull.

Det är verkligen inte mycket vi ser som bevisligen är övernaturligt eller ens anmärkningsvärt. "Stalker" är mer diffus än "Solaris" på det sättet. Är det en gäckande lek med tittaren och dennes förväntningar? Det är huvudsakligen stalkern som skapar spänningen. Med sin oro och sina regler och sin lite tafatta stil ger han intrycket av att världen runt dem är förrädisk och farlig, när kanske det mest dramatiska som sker är att en telefon börjar ringa där man inte väntat sig det. Samtidigt påminner han lite om någon i ett naturprogram som med lyrisk fascination berättar om något fenomen eller djur som ligger denne varmt om hjärtat, "men man måste vara försiktig". Stalkerns kärlek till platsen blir som allra tydligast i en patetiskt gripande scen mot slutet.

Det sägs väldigt mycket i "Stalker". Författaren håller exempelvis långa monologer om sitt värv, insipiration eller brist på densamma. Men det är de stumma scenerna jag minns bäst. Som den där evighetslånga scenen där de sitter alla tre utanför "rummet", den evighetslånga åkningen ovanför grunt och grumligt vatten under vars yta rostigt bråte förvandlas till dystra konstverk eller den där evighetslånga scenen där Författaren går igenom en tunnel. Och förstås den där fantastiska hunden som dyker upp lite varstans.

Det låter inte så stort. Men det är det. Natur och förfall blir tillsammans med ett underbart ljudarbete och Artemjevs musik till scener som egentligen inte behöver innehålla något "viktigt", och kanske inte ens alltid gör det. I ett rum har på något obegripligt sätt små sanddyner skapats, och det ser fantastiskt läckert ut. Jag fascineras mer av dessa små sandhögar än av många kolossala scenografibyggen ur mer normala sci-fi-filmer.

Det är oerhört frestande att leta samband, symbolik och mening i "Stalker". En ryss kanske ser en roande koppling mellan stalkerns irrvägar och det gamla sovjetiska systemet, någon annan fokuserar kanske hellre på de klassiska temana konst, vetenskap och tro som en stor del av dialogen kretsar runt. Det fina är att ingen med säkerhet kan säga vad som är rätt eller fel tolkning. Det är till och med helt okej att inte tolka alls, att bara låta sig hypnotiseras. Tycker jag, i alla fall ... Det är också okej att bli uttråkad, om än inte lika kul. Det finns ingen handbok, ingen Official Stalker Companion i pocketformat. Upplevelsen av filmen, liksom av Rummet eller rymdstationen i "Solaris", baseras på vad man själv tar med sig dit.

Att säga att en film är unik ekar lite tomt, men vad ska man göra. "Stalker" är unik. Det är ingen mening med att försöka göra en remake. I alla fall om man bortser från det faktum att Tarkovskijs film till stor del ÄR en remake. Av hans egen film. Efter ett års filmande upplevde han alla regissörers värsta mardröm; allt filmmaterial förstördes, och han fick börja om från början med betydligt mindre pengar. "Bedrift"? Det ekar också lite tomt ...

© Anders Lindahl
2004-10-17

Originaltitel: Stalker
Sovjet, 1979
Regi: Andrej Tarkovskij
Med: Aleksandr Kaidanovskij, Anatolij Solonitsin, Nikolai Grinko, Alissa Freindlikh, Natasja Abramova

Genre: Religion/filosofi, Sci-fi

Sök