Järnkorset (1977)
Krig, ära och vansinne
1943. Andra världskriget. Sovjet versus Tyskland. I Peckinpahs händer blir denna del av historien en möjlighet till att både filosofera kring krigets natur och briljera i den hyperenergiska filmestetik han gjorde sig berömd för och utvecklade till ren och skär konst.
Steiner (i James Coburns väderbitna skepnad) är den sortens "feldwebel" som går hem bättre hos soldater än hos andra officerare. Han fjäskar inte för någon och säger de mest respektlösa saker men får hållas eftersom han också är bra på det han gör.
Samtidigt som hans rekognoseringspatrull är ute i de gröna skogarna och gör det som de är så bra på anländer nye kaptenen Stransky (Schell) till den ständigt bombarderade utposten på vad som just för tillfället utgör gränsen mellan ryssarna och tyskarna. Han är en adlig preussisk herre som dock lite överraskande röjer samma brist på förkärlek för führern som Steiner. I övrigt är de varandras motsatser och kommer omedelbart på kant så fort de träffas, med några intressanta och oväntat långdragna dialoger som följd. Stransky har bett om förflyttning till detta särdeles dystra hörn av kriget i hopp om att tilldelas den högsta av krigiska tyska ärebetygelser; ett järnkors.
Steiner har redan ett sådant, eller "en värdelös metallbit" som han själv uttrycker saken. Han skulle säkert ge bort det till Stransky om denne bad snällt. Vad han däremot inte kan tänka sig är att ljuga i en rapport för att kaptenen ska framstå som en hjälte. Ett lömskt förräderi senare är Steiners patrull mol allena på fel sida fronten och en kamp för överlevnad i fiendeland tar över, men blir ingalunda filmens enda behållning eller ens huvudpoängen.
Här infräffar ändå samma sak som i "Das Boot", alltså att man bitvis helt glömmer de större sammanhangen och att soldaterna vi ser kämpar för en av de vidrigaste idéer som någonsin formulerats. På samma vis som i Petersens mästerverk görs dessa tyska soldater till människor man kan bry sig om, genom att deras lojalitet i första hand är till varandra och till överlevnadens internationella banér, inte till Tredje Riket.
Här inträffar också betydligt mer än vad som är möjligt eller ens lämpligt att ta upp i en recension, men nämnas bör Steiners tillfälliga sjukhusvistelse och de knarkiga saker som där händer (om än delvis bara i hans hjärna), en ödesdiger ockupation av ett hus fyllt med ryska kvinnor och ett slut som både engagerar, deprimerar och provocerar. Förtexterna ska vi inte heller glömma, där tysk propaganda och skönmålning kontras med bomber och lemlästade lik, bland annat till tonerna av en käck tysk barnvisa.
David Warners och James Masons karaktärer är intressanta men inte lika utmejslade som de två huvudkombatanterna. Det ska kanske inte nödvändigtvis ses som en brist, men faktum är att det är Steiner och Stansky man i första hand minns av filmen. Dem, och den dumme tyske soldatens öde, när han bestämmer sig för att sexuellt utnyttja en rysk kvinna på ett mycket farligt sätt.
Peckinpahs krigsfilm är precis som exempelvis "Det vilda gänget" både ett slags unikum och en höjdpunkt i sin genre. Tidsmässigt, kvalitetsmässigt och temamässigt står den någonstans mellan "Ärans väg" och "Rädda menige Ryan", vilket förstås ger ett extremt gott betyg. Det blir faktiskt en femma. Egenheten och den fantastiska klippningen får avgöra. Och eftertexterna, där det en sista gång blir så glasklart tydligt vad Peckinpah vill säga; krig är alltid vansinne.
FOTNOT
Julius J. Epstein, en av manusförfattarna, skrev redan långt tidigare flera filmer om andra världskriget - där den mest kända måste sägas vara "Casablanca" (utifrån pjäsen som låg till grund).
© Anders Lindahl
2004-10-11
Originaltitel: Cross of Iron
Storbritannien / Västtyskland / Jugoslavien, 1977
Regi: Sam Peckinpah
Med: James Coburn, Maximilian Schell, James Mason, David Warner, Klaus Löwitsch, Vadim Glowna
Genre: Action, Krig
Teman: Andra världskriget
Ingår i följande teman
