Pulp Fiction (1994)

"Did I break your concentration?"

"Pulp Fiction" ingår i den för mig ganska sparsamt befolkade kategorin "filmer jag hörde talas om långt innan jag såg dem, otåligt inväntade möjlighet att se och slutligen fann ännu bättre än deras rykte". "Crouching Tiger, Hidden Dragon" är en till, gamla "The Haunting" en annan. Genren är som synes oviktig. Snarare har de det gemensamt att de inte bara verkar gjorda i den trevliga attityden "behandla varje scen som om den vore filmens viktigaste" utan också innehåller vändningar eller element som inte känns nödvändiga men ändå självklara. Det är de elementen som ger filmernas deras själ, förstås. I det här fallet var det någon av Time Magazines Richard-ar som påat dess ankomst i lyriska termer. Åren gick (åtminstone nästan två vill jag minnas) och slutligen anlände den.

"Pulp Fiction" är en upplevelse byggd runt några klassiska historier. De är berättade med en lite annorlunda vinkling, snyggt sammanvävda och okronologiskt beskrivna. Mycket av handlingen inträffar under en och samma dag, men att reda ut de exakta sambanden kräver flera tittningar.

En gangsterkille ska bjuda chefens hustru på en trevlig kväll, en avdankad boxare ska göra en läggmatch på uppdrag av nyss nämnde gangsterchef, en väska med dyrbart innehåll återbördas till sin rätta ägare och ett par på en restaurang utföra ett spontant rån. Ingenting blir riktigt som de väntat sig, och till råga på allt är inte ens det oväntade något man riktigt kunnat vänta sig.

Lika viktiga som huvudhandlingarna är de oanade och ofta galna sidospåren. En bil måste städas efter att någon skjutits i huvudet av misstag, en flykt undan gangsters leder till en butik som sköts av perversa och livsfarliga galningar och en överdos måste under hysteriska former åtgärdas med ett nålstick rakt in i hjärtat.

Lika viktiga som sidospåren är de oviktiga dialogerna, som i vissa fall ter sig mer som monologer. Tarantino låter sina omsorgsfullt och inspirerat utvalda skådisar tala till punkt, och på den här tiden var det en ren njutning att lyssna på dem, något jag tyvärr inte kunnat säga om alla ordväxlingar i "Kill Bill". F-ordet faller lika naturligt som ofta ur karaktärernas munnar, inte för att provocera tittaren utan för att de här människorna pratar så. Men dialoger och monologer nöjer sig inte med att behandla hämnd, brott och för dramat viktiga aspekter, nej det är struntpratet som man minns bäst. Snabbmatskultur i Europa, pinsamma tystnader, svin som repar fina bilar med nyckeln, allt är värt att dryfta och det är osannolikt roligt att höra på. Lite gulligt "kuddprat" blir det till och med, huvudsakligen tack vare medförfattaren Roger Avary.

Jag kan inte påstå att jag tycker att "Pulp Fiction" har några filosofiska värden eller något underliggande allvar att ta på ... allvar. Jules livsavgörande upplevelse och hans handlingar därefter hör väl till det som jag är mindre imponerad av; det där bibelcitatet känns mot slutet lite uttjatat och hans sista tolkning av det rätt krystad. Men filmen är underhållande - enormt underhållande - och med sina märkliga vändningar och ofta geniala formuleringar dessutom något slags konstverk. Att sedan Quentin som vanligt måste ta tillfället i akt och bevisa att han inte kan spela för fem öre kan man lätt förlåta. Dessutom lyckas han rätt bra med repliken "Oak's nice".

FOTNOT
Roger Avary, som knappast fick någon större uppmärksamhet för sina manusinsatser vare sig här eller i "True Romance" och "De hänsynslösa", gick vidare till egna regidebuten, den hyfsat nerviga "Killing Zoe" (snabbt bortglömd av majoriteten) och har sedan gjort föga väsen av sig under flera år, med något av comeback 2002 i form av "Rules of Attraction".

© Anders Lindahl
2004-09-28

Originaltitel: Pulp Fiction
USA, 1994
Regi: Quentin Tarantino
Med: Tim Roth, Amanda Plummer, John Travolta, Samuel L. Jackson, Bruce Willis, Ving Rhames, Uma Thurman

Genre: Action, Komedi, Kriminalfilm
Hemmabio: 2024-12-16

Sök