Spelaren (1992)

Hjärtlös cynism när den är som mest underhållande

Det fina med "Spelaren" är att den inte bara är ett elakt utfall mot filmbranschen och dess tendens att ta den enkla vägen ut, eller en intern orgie i cameos av den sort som Altman är populär nog att alltid kunna lyxa till det med. Sådant är ju ärligt talat måttligt roande i längden. Nej, framför allt är "Spelaren" en film! Asch, jag lägger till ett utropstecken till... En film!!

Och vad menas med det då?

Jo, att dialogen inte bara är coolt välskriven, rapp och naturlig, utan också expertmässigt levererad av en skara suveräna skådespelare, med Tim Robbins i mitten. Att det är grymt proffsigt filmat, utan att kameramannen drar ögonen åt sig - utom i inledningsscenen förstås, där Orson Welles och "Touch of Evil" både ska hyllas och överträffas i en evighetslång tagning. Med "film!!" menas att musiken (av Thomas Newman) är suggestiv och stämningsfull, att storyn är lika smart som svart och - trots otaliga inslängda småelement - väl sammanhållen samt att man finner sig motvilligt hejande på en skurk - precis som i de sköna gamla filmer Altman (och manus/romanförfattaren Michael Tolkin) verkar sakna så.

Tusen stjärnor blinka uppå Altmans duk, där vissa spelar sig själva och andra faktiskt "spelar" - däribland Lyle Lovett, Whoopi Goldberg och en väldigt bra Cynthia Stevenson. I avdelningen "kändisar spelar sig själva" har jag av någon anledning alltid tyckt att Malcom McDowell är bäst, när han bannar Griffin för dennes bakom-ryggen-kommentarer.

Robbins, som själv är en av de Hollywooditer som redan kan se tillbaka på sin karriär med stolthet, spelar med slemmig bravur en av de mindre imponerande figurerna i drömfabriken - mannen som lyssnar på andras "pitchar" (25-ordssammanfattningar av potentiella manus) och ska avgöra ifall det finns pengar att hämta i dem. Egen kreativitet besitter han inte, förutom en fallenhet för att ljuga som snart ska sättas på hårda prov. Någon - troligen en avfärdad författare - skickar hotbrev till honom. När han tror sig ha räknat ut vem den skyldige är, söker han upp honom (och finner Vincent D'Onofrio i en av sina många minnesvärda biroller). En serie händelser leder slutligen tilll handgemäng och bråd död.

Det här var ju inte så bra. Griffin Mill, som han heter, har redan nog med problem i form av den uppkomling som kan knuffa ut honom från studion. Det hindrar honom inte från att krångla till saker ytterligare genom att inleda en affär med den döde författarens flickvän, en märklig och tämligen kylig kvinna.

Den fortsatta handlingen cirklar kring konsekvenserna av dessa händelser men tar oss också på en rundtur i Hollywood, dess stjärnor, dess innerestauranger och tillflyktsorter. Det goda livet framstår faktiskt som rätt trevligt, hur cyniskt Altman än presenterar det, vilket spär på underhållningsgraden. Referenser och interna branschkommentarer lyckas huvudsakligen att roa och i viss mån kritisera utan att glida över i uppenbart hyckleri eller torr predikan.

Illdådet som begåtts hänger som en mörk skugga över filmen, men uppenbarligen inte över Mills samvete. Det är alltså inte riktigt film noir i den klassiska bemärkelsen. Mill ödslar inte viktig businesstid på att rannsaka sin själ utan är väldigt snabb att ta till hjärtat den teori som "isdrottningen" förmedlar; om man inte känner skuld över något man gjort så kanske det inte var fel. Efter det är det bara en fråga om huruvida han ska klara sig undan eller inte...

Denna delvisa föregångare till filmer som "Adaptation" och efterföljare till mästverk som "Sunset Boulevard" har blivit gammal nog att numera tituleras meta-klassiker, och som sådan ska den också krönas med fyra russin. Så var det gjort...

© Anders Lindahl
2004-09-29

Originaltitel: The Player
USA, 1992
Regi: Robert Altman
Med: Tim Robbins, Greta Scacchi, Fred Ward, Whoopi Goldberg, Peter Gallagher, Brion James, Cynthia Stevenson, Vincent D'Onofrio m.fl

Genre: Drama, Komedi
Teman: Meta

Relaterade artiklar
Den långa tagningen

Ingår i följande teman

Sök