Den långa flykten (1978)

Skrämmande och spännande om kaniner på flykt

"Watership Down" såg jag på bio för oerhört länge sedan (i Mellerud, utifall att intresseklubben önskar notera). Det var något väldigt annnorlunda i den tecknade genren, tyckte jag redan då. Otäckt, nästan vuxet, men med en tät sagostämning virat runt alltihop. Den där stämningen har inte bleknat med åren. Jag får fortfarande rysningar av Fivers vision om den bloddränkta slätten, det förebådande som gör att han lyckas få med sig sin storebror och några andra på flykt från kolonin där han bor.

De vilda kaninerna i "Watership Down" (baserad på Richards Adams roman) pratar engelska och organiserar sig i ett närmast hierarkiskt samhälle med hövding och burdusa vakter. De är till och med kapabla att skapa ett totalitärt skräckvälde om andan faller på. Men de ser ut och rör sig mestadels som riktiga kaniner gör. Filmen är, den stiliserade inledningssekvensen åsido, relativt realistiskt tecknad.

I början av filmen väljer en grupp av dem att fly från det trygga samhälle de byggt upp någonstans på den brittiska landsbygden, allt på grund av att lille, ängslige, synske Fiver tror att något ska hända och han har haft rätt förut. Ett tungt ansvar vilar sedan på honom, även om hans starke storebror Hazel är en bra klippa att luta sig mot. Med på resan följer också en av vakterna, som blir till god hjälp i den farofyllda världen.

Kaninerna lever under ständigt hot från olika håll. Mitt i frukosten kan någon av dem ryckas bort av en hungrig fågel. En gullig collie ute på strövtåg är för dem en potentiell livsfara. Inte ens andra kaniner kan man lita på. Introt ger i mytologiskt tonfall en bakgrund till kaninens roll som den övriga faunans hackkyckling nummer ett, och spelplanen är lagd för en film där man sällan törs koppla av.

Ambitionen är hög, och kvaliteten därefter. Animationerna är genomgående mycket bra, med ett skickligt ljudarbetet till. Distingerade storheter som John Hurt och Denholm Elliott agerar röstskådespelare. Om man skulle klaga på något i "Watership Down" är det möjligen tempot. Scenerna radas upp, var och en med lämplig musik och väl utförda, men de länkas inte ihop på ett vidare naturligt sätt och berättartakten saknar det där rätta flytet. Det blir stundtals ett uppräknande av episoder, bestående av fara, sovande, ätande, ny fara. Var scen en egen enhet, liksom, ihopknuten av en fade-out.

Men det är ändå en detalj. Faktum är nämligen att filmen, även om den inte är expertmässigt dramaturgiskt strukturerad, fungerar. Tvivlet inom gruppen på att de handlat rätt, spänningen i den ständiga kampen för överlevnad och de ständiga kriserna gör att man tycker sig följa en skara personer, inte en samling potentiella måltider eller puckade husdjur. Liksom alla flyktfilmer lever den på osäkerheten i huruvida de ska komma fram till något nytt och bättre, och hur många av dem som klarar hela resan.

Dessutom är det bara halva poängen huruvida det är spännande eller inte. Jag vet inte om Adams avsåg att berätta om människans lott i förklädd form, eller om man ville slå ett slag för tanken att djurs liv är lika färgade av sårbarhet och dödens ofrånkomlighet som människors, men i vilket fall som helst är det här bitvis en riktigt filosofisk film. De uppgivna och märkligt kusliga kaninerna som talar om värdighet och resignation kontrasterar mot den flyende skarans mer "normala" attityd på samma sätt som människans olika religioner eller filosofier. Döden representeras av en svart kanin som kan vara både skrämmande och nästan sympatisk i sin framtoning.

"Watership Down" är ett tidigt och sevärt bevis för att tecknad film kan vara "riktig film". Det finns påfallande lite av den sortens slapstick och knasighet som i alla fall Disney tror att genren kräver (närmast kommer väl den arga måsen de lär känna), och desto mer skrämmande allvar. Den elake "generalen" med sina blodtörstiga vakter krossar effektivt tanken om alla kaniners inneboende harmlöshet och Hollys berättelse om vad som hände med kolonin har för alltid etsat sig fast i mitt minne. Otäcka grejer, för en "barnfilm" ... Fyra russin till en tecknad historia om kaniner som trotsar alla odds och blir en vuxen film om människor.

Fotnötter:
Klassikern "Bright Eyes", specialskrevs och specialsjöngs (av Art Garfunkel) för filmen.

Att jag använder filmens originaltitel i recensionen beror inte så mycket på att jag ogillar den svenska titeln, som att jag verkligen gillar den engelska. En av historiens skönast klingande filmtitlar (och boktitlar), tycker jag rentav. Att det är något så enkelt som namnet på en högst verklig höjd i Hampshire, och den plats berättelsens kaniner väljer som sitt nya hem, är sekundärt. Boken och filmen har givit det en nästan mytisk prägel.

© Anders Lindahl
2004-09-27

Originaltitel: Watership Down
Storbritannien, Kanada, 1978
Regi: Martin Rosen
Med: Röster: John Hurt, Richard Briers, Michael Graham Cox, John Bennett, Ralph Richardson, Simon Cadell, Lynn Farleigh, Mary Maddox

Genre: Animation, Drama

Sök