Bollywood/Hollywood (2002)
Torontollywood
Rike, unge Rahuls flickvän är död. Bra, tycker hans mor, emedan hon var förskräckande vit och han alldeles indisk. Nu kan han göra sin familj glad och hitta en trevlig hinduistisk flicka, helst lagom till sin systers bröllop. Under sin deppfylla träffar den pressade och desperate Rahul en snygg, beläst och smart flicka som skulle kunna se indisk ut och vars yrke gör att hon nog kan tänkas ställa upp på en hel del, inklusive att spela hans tillkommande. Sålunda tar ett sådant där lurendrejeri sin början som i verkligheten skulle leda till omedelbart fiasko, men som i filmens värld istället resulterar i ren och oförblommerad kärlek. Det är liksom så det ska vara.
"Bollywood/Hollywood" är en väldigt indisk historia, men utspelar sig inte i Bombay, nej inte ens i England varifrån vi fått oss till livs en hel del komiskt betonade inblickar i indisk kultur på sistone, utan i Toronto, och den självklara referensen är "Pretty Woman".
Bollywood är ständigt närvarande, inte bara som mall för denna lekfulla pastisch, utan också på tv-apparater i hem och på barer där en VHS-bandare som visar indisk film är en självklarhet. Bollywood-filmer inspirerar inte bara regissören utan också karaktärerna i hennes film, som ständigt citerar dem och låter sig uppbyggas. Den självmedvetna metakänslan är stundtals väldigt påfallande, men sällan sådär irriterande som den kan bli i fel händer.
Deepa Mehta sätter upp ungefär samma utmaning för sig själv som Baz Luhrmann med "Moulin Rouge"; berätta en extremt klyschig historia full med musik, dans och kitsch och hoppas att skådespelarnas karisma och det allmänna genomförandet ska räcka till för att tittaren inte bara ska roas utan också engageras. Hon lyckas ganska bra, tycker jag. Inte minst Lisa Ray har utstrålning och närvaro, tillsammans med en rejäl dos snygghet, och här finns gott om välskötta biroller. Rahul själv ser för övrigt ut som en indisk John Cusack. Men även om man inte kan låta bli att känna ett visst mått av intresse över huruvida allt ska gå väl så ska det noga poängteras att det här huvudsakligen är en ytterst fånig historia. Eller så är historien bara supersimpel och klassisk och berättandet så oerhört lättsamt att allt känns fånigt.
Humorn är hur som helst det främsta kännetecknet för filmen, från mer eller mindre interna repliker som stundtals gick mig helt förbi men oftast fungerade även för en icke insatt, till komiska texter i nederkanten av bilden.
Sång- och dansnumrena är också de huvudsakligen roliga. Där poängen med riktig Bollywood-film, enligt insatta källor, snarare kan vara att lansera ny musik av populära artister och där dansnumren kan pågå i det oändliga, är musiken här en del av den kärleksfulla parodi som genomsyrar det hela. Fast onekligen rätt svängig ibland.
"Bollywood/Hollywood" är precis vad man förväntar sig, och det gör faktiskt inget. Någon riktig "Moulin Rouge"-tragedi får man sig inte till livs, om man räknar bort Rahuls flickväns tragiska dödsolycka under levitering, och det riktiga känslosvallet hittar man enbart på duken, inte hos sig själv, men väldigt trevligt har man som tittare, vare sig man kan Bollywood eller inte. Det kan räcka fint ibland.
© Anders Lindahl2003-01-28