Resident Evil: Apocalypse (2004)
De tråkigaste zombier som synts på film
Jag har inte sett den första ”Resident Evil”-filmen, som regisserades av skräpfilmsmakaren number one Paul W.S. Anderson. Men jag har spelat alla spelen i serien både till Playstation, PS2 och Dreamcast så lite kredd borde jag väl ha i sammanhanget.
Eftersom jag spelat igenom alla dessa spel borde ju serien ha en särskild plats i mitt hjärta men så är inte fallet. Det japanska företaget Capcoms serie ”Resident Evil” är synnerligen svag och gammeldags ur ett berättartekniskt perpektiv. Serien, som till en början levde på övertydliga George A. Romero-blinkningar, lämnade så småningom själva skräcken därhän och övergick till något slags actionmassaker utan rysningar. Andra spelserier som Silent Hill gick snabbt om den förtvinande Resident-serien. Resident Evil 4 kom för ett par år sedan och påstods revitalisera genren men gjorde ingalunda. Åtminstone inte när det handlar om karaktärsutveckling, vettig handling och underhållande manus. Där är Resident Evil-serien fortfarande i botten av tunnan när det gäller spel. Dess försonande drag är att det är kul att skjuta zombies, och det är - föga förvånande - fallet även hos ”Resident Evil: Apocalypse”.
”Resident Evil: Apocalypse” inleds som tur är med en resumé så att vi som ”råkade missa” den första filmen slipper att någonsin se den. Milla Jovovich spelar Alice, en tuff brud med en massa vapen som tydligen överlevde en massa experiment i förra filmen. Nu är hon ungefär som Ripley i ”Alien 4”, det vill säga hälften människa och hälften … något annat. Staden som de huserar i, Racoon City (ett namn som bara funkar i ett tv-spel), har blivit utsatt för ett virus som förvandlar folk till zombies.
Målet för Alice och hennes vänner är att försöka stoppa företaget Umbrella som gjort detta möjligt och ta ett gäng zombies av daga på vägen. Denna supertunna historia fylls ut med lite sidohistorier och de givna scenerna i zombie-rullar, det vill säga när någon bland huvudkaraktärerna blivit biten och de andra tjafsar om man ska skjuta honom nu eller senare.
I ”Resident Evil: Apocaplypse” har Paul W.S. Anderson bara skrivit manus och låtit en second-unit-regissör vid namn Alexander Witt ta kommandot i regissörstolen. Men denna Witt kan verkligen inte uppbåda någon som helst kärlek till källmaterialet. Det blir lite mer intimt mot slutet då Jovovich fajtas med sin pojkvän från ettan, som förvandlats till Nemisis, en stor zombie-hulk med en stor bazooka. Men i det stora hela är det dumheten som dominerar. Det är för många karaktärer utan funktion, för många transportsträckor och framför allt ingen schvung eller välbehövlig distans i berättandet.
Det är en sådan där film där folk springer runt och skjuter på monster i dåligt koreograferade och dåligt belysta (för att dölja de taskiga specialeffekterna) scener. Det är en sådan där film där karaktärerna inte utvecklas någonting utan springer runt och låter klyschor rinna ur munnen (tillsammans med en massa zombiedreggel). Det är en sådan där film där man har riktigt tråkigt även om det händer en massa på bioduken. Det är en sådan där film du inte behöver bry dig om.
© Johan Hultgren2007-05-31