Blow (2001)
Men, han har ju ingen motivation på sig!
George Jung var en viktig faktor i lanseringen av kokain i USA. Han kom från Enkla Förhållanden, blev en framgångsrik brottsling och omvärderade slutligen sitt liv. Han sitter i fängelse i detta nu, och ska inte komma ut förrän 2015. Ted Demme har gjort en film om människan Jung, utan att anklaga, utan att egentligen alls ifrågasätta det moraliska i hans handlande eller ta upp de större konsekvenserna av Jungs karriär. En film om en person, liksom. Fast ändå inte.
Motivation är något det ofta talas om i manuskurser och i filmanalys. Vad får en karaktär att handla på ett visst sätt, vad driver honom? I filmer baserade på verkligheten finns en tendens att skippa denna bit. Som om motivation bara är ett redskap som behövs för att trovärdiggöra extrema handlingar hos fiktiva personer. ”Vaddå, han GJORDE ju så, det finns väl ingen anledning att behöva ge honom vettiga skäl - det är ju ett faktum.”
Helt i denna anda får vi alltså se George Jung förvandlas från pappas gosse i den lilla småstaden till knarksmugglare med nerver av stål, och slutligen till den kloke och ångerfyllde fadern, och jag tror knappt på det, hur sant det än må vara. Hur blev han så slipad, hur klarar den här enkla gossen av att lugnt börja förhandla med en colombiansk knarkkung en halv minut efter att ha bevittnat en kallblodig avrättning? Den enda motivation vi får till Jungs handlande är att hans mor och far hade lite ekonomiska svårigheter och att George lovade sig själv att aldrig sakna pengar. Vilken grej, va? Vilket öde!
Jag tvivlar inte på att det är sant, men om jag ska kunna engagera mig det minsta i hans liv vill jag ha någon slags möjlighet att förstå honom. Och finns det inte mer att berätta om varför Jung gjorde som han gjorde så kanske han helt enkelt inte är intressant nog att göra en film om. Bara en sniken nolla, som alldeles för sent blev lite vuxen.
Allt glider i början förbi, berättat i ett konstaterande eller muntert tonfall. Jung flyttar till Kalifornien, träffar ”rätt” människor och är inom loppet av några filmminuter en framgångsrik haschsmugglare. Från hasch till kokain sedan, med regelbundna tripper till Mellanamerika och fängelset. Scenerna passerar förbi och inget tar riktigt. Den personliga tragedi som efterhand drabbar Jung är kanske tänkt att i viss mån förklara och försvara honom, men faktum är att man nästan glömt bort denna händelse när filmen segar sig i mål.
Det som jag trodde skulle vara filmens kärna - nämligen en bakgrund till hur kokainet blev USA:s innedrog nummer ett - närmast skummas igenom. Man får inte veta mycket. Inte för att filmen måste ta på sig föreläsarhatten, utan snarare tvärtom. Det hade helt enkelt varit intressant att få veta mer om, och den här filmen hade verkligen tjänat på fler intressanta saker.
Utan att vara någon jättefantast av "Maffiabröder" blir jag flera gånger medveten om likheterna, och Scorseses film vinner i alla avseenden. Den har samma, lite konstaterande tonfall och jag har lika svårt att känna någon som helst förståelse för huvudpersonen, men där fungerar det mycket bättre genom att Scorsese synes vara medveten om karaktärernas brister och dessutom har betydligt mer handlingsstoff och bildsinne.
"Blow" är inte helt och hållet usel. Spelet mellan Depp och Liotta (som faktiskt nästan ser ut att kunna vara hans far) är intressant: den gode rättrådige fadern som inte riktigt kan förmå sig till att klandra sin son för hans gärningar och vars dörr alltid står öppen för den ständigt jagade George. Jungs förändring mot slutet leder till en gnutta empati och medkännande, särskilt när han gång på gång blir förrådd. Men som film betraktad begår "Blow" det största brottet av alla; den är ganska tråkig.
© Anders Lindahl
2002-06-15
Originaltitel: Blow
USA, 2001
Regi: Ted Demme
Med: Johnny Depp, Penélope Cruz, Franka Potente, Rachel Griffiths, Paul Reubens, Jordi Mollà, Cliff Curtis, Miguel Sandoval, Ethan Suplee, Ray Liotta, Kevin Gage, Max Perlich, Jesse James
Genre: Drama
