Man on Fire (2004)

"A bullet always tells the truth"

'Hämnd är en rätt som smakar bäst kall'.
Antik maffiaretorik som aldrig verkar gå ur tiden. Senast citerad i "Kill Bill 2" och upprepad här. Det är en hård värld vi leva i. Men den rättfärdige liemannen i "Man on fire" väntar inte så länge. Som titeln avslöjar - han är het på gröten och sätter fyr på snart sagt en hel mångmiljonstad i jakten på dem som slutgiltigt (?) knäckte hans tro på mänskligheten och en mening med livet.

I Latinamerika sker en kidnappning varje timme och 70 procent av offren överlever inte, informeras vi skriftligt som förrätt till den adrenalinpackade huvudrätt som följer. Uppmuntrande information när man råkar vara i nämnda världsdel. I eftertexterna tackas Mexico City - "en väldigt speciell plats" och om det ska kallas brasklapp eller kärleksförklaring kan man grubbla över. Just nu är det väl Irak som först kommer på tal när man diskuterar kidnappningar, men Colombia lär ändå vara världsledande. Den panamerikanska tidskriften Gatopardo publicerade i våras hela listan över colombianer som för närvarande befinner sig i någon annans våld. Det rör sig om ett fyrsiffrigt antal personer, av vilka den mest kända är politikern Ingrid Betancourt. Där finns det ofta politiska motiv bakom, vilket skildrades (tyvärr inte särskilt framgånsrikt) i ”Proof of life” häromåret. I Mexiko handlar det om ren och skär organiserad brottslighet, en lönande verksamhet, allt enligt den här filmen.

Tony Scott har utvecklat sin snabbmatsestetik till något som nästan liknar en konstform. Det finns en perfektionism i detaljarbetet som börjar bli igenkännlig men lite mer sofistikerad för varje gång. Man kan jämföra med Michael "Armageddon” Bay som verkar på stadig kurs mot förtidspension (både han och Antoine Fuqua har tydligen erbjudits att regissera den här filmen, men var upptagna). Här är inledningen hyperkinetisk som om Oliver Stone varit konsulterad och lämpligt nog handlar historien om en Natural Born Killer som tröttnat på närheten till döden, men dras tillbaka till elden. Men Scotts bästa film heter trots allt fortfarande "Enemy of the State" (Jo, då räknar jag med ”True Romance”). Den hade fördelen av att huvudpersonen hamnade i något han inte var van vid och tvingas utveckla nya instinkter. ”Man on fire” handlar om en man som gör vad han är bäst på och som vanliga dödliga har svårare att identifiera sig med. Åtminstone jag. Lyckligtvis finns det fler personer här, faktiskt så utmejslade mitt i teknikfetischismen att filmen under sin andra hälft undviker att reduceras till en märkligt fascinerande studie i fascistisk rättsskipning.

Denzel Washington är Creasy, före detta expert på våta jobb inom något statligt organ, förslagsvis CIA. Han har mardrömmar och läser Bibeln för att få hjälp, men tvivlar på att Gud kan förlåta honom allt han gjort i tjänsten. Ett förlorat får, förklarar han sedan han avslutat en nunnas påbörjade bibelcitat och gett henne rätt i beklagandet att hans arbetsuppgifter behöver finnas. Då har han nyligen åtagit sig jobbet som livvakt åt en lillgammal tös som vet för mycket - till exempel att 24 människor kidnappats i hennes hemstad Mexico City under den senaste veckan. Hon försöker få fram livvaktens lekfulla sidor men det är inte så lätt. Han dricker för mycket, förföljs av minnen och självmordstankar - en själsfrände till Martin Riggs (Mel Gibson) i ”Dödligt vapen".

Hotbilden presenteras effektivt redan från början, parallellt med en melankoli som ger filmen en ton av ödesdrama. Vems världsbild är det som kommer fram? Visst är det från en nordamerikansk vinkel, men betoningen på den utbredda korruptionen är inte helt gripen ur luften. Men trovärdigheten får sina törnar. I en tidig scen förefaller det som om Creasy glömt låsa bildörrarna på färd med sin protegée Pita genom stadstrafiken. Och när det ska talas spanska är accenterna bristfälliga hos en del av skådespelarna, även de som ska föreställa mexikaner. Washington får till sin spanska med varierande framgång, men i hans fall är just det fullständigt trovärdigt, såsom gringo söder om Rio Grande.

Redan trailern avslöjar att något avgörande händer, något som får Creasy på fel humör. Och filmen, som börjat ta formen nästan av ett relationsdrama, övergår i något allt mörkare och med en obehaglig ton som påminner om en annan thriller med Denzel i huvudrollen, ”Belägringen". Att en uppsjö av eld och explosioner uppstår längs krigsstigen kommer inte som en överraskning, men här finns också en sadism som man lätt luras att sympatisera med, á la ”Death wish”. Men det fortsätter vara spännande, omöjligt att slita blicken från. Jag vill veta hur det slutar.

Creasy är inte den som förlåter - det står mellan syndaren och Gud.
- Jag arrangerar mötet, lyder hans programförklaring.
Han är en artist i sin speciella bransch, berättar före detta kollegan Rayburn (Christopher Walken). Och vem bättre än Walken kan hålla en sådan predikan så att vi förstår att det stämmer? Men betyder det här att hela filmen bygger på en ihålig moraluppfattning eller är den bara trogen de förutsättningar som gavs från början? Den ger i alla fall en del att tänka över medan den fortsätter ge associationer till exempelvis ”Ransom” och ”Léon".

- A bullet always tells the truth.
Nivån på den filosofin kan diskuteras och filmen utlovar något mer i början än den klarar av att upprätthålla. Och det stora överraskningsmomentet är inte hälften så överraskande som filmmakarna själva tror. Men det är ohjälpligt en av de mest fängslande thrillers jag sett i år. I skrivande stund hoppas jag dock fortfarande att den gode Denzel har medverkat i en som är ännu bättre detta storpolitiskt laddade år, nyversionen av ”The Manchurian Candidate”. Tony Scott må ha mognat, men han är ingen Jonathan Demme.

© Johan Lindahl
2004-10-04

Originaltitel: Man on Fire
USA, 2004
Regi: Tony Scott
Med: Denzel Washington, Dakota Fanning, Radha Mitchell, Christopher Walken, Giancarlo Giannini, Marc Anthony, Mickey Rourke, Rachel Ticotin

Genre: Thriller
Svensk biopremiär: 2004-11-19

Sök