Ett hål i mitt hjärta (2004)

Modigt, självutlämnande, nedslående ... och mer då?

Så är jag åter igång med att försöka förstå vad regissören tänker. I en "normal" film är det väl karaktärernas motivation som ska uppfattas som drivande, men ibland är det alltså tankarna hos den osynlige allmakten man blir mer nyfiken på.

Vill Lukas vara värst? Värre än Hollender, värre än värst? Var han missnöjd med reaktionen på "Lilja 4-ever" och bestämde sig för att dra temat "livet är misär, vilket visar sig allra tydligast i vad människors sexualdrift leder till" ett varv till, för att se om budskapet riktigt går in nu? Har han nyss läst Sartres "Äcklet" och gjort sin egen tolkning av tanken om existensens inneboende erbarmlighet. Med alla närbilder på operationer och bisarra övningar undrar jag om det är tanken att världen i grunden är en fin plats som han främst vill utmana. Ett öga i närbild blir närmast groteskt, likaså hud genom ett förstoringsglas. "Titta vad äckligt", liksom.

Talande nog är nästan varenda produktlogga suddad, likaså de människor som råkar synas i bild när filmteamet tillfälligt vågar sig ut i verkligheten. Ingen ska ofrivilligt behöva förknippas med det här experimentet, typ.

Hur det nu är med den saken så är "Ett hål i mitt hjärta" en film man antingen inte ska se alls, eller med totalt engagemang. Det funkar inte att kisa när det blir osmakligt eller obehagligt för det är det nästan hela tiden. Det funkar inte att försöka se det mörka som en kontrast mot ljuset, för ljuset blinkar bara till ett par enstaka gånger (exempelvis i en torktumlare).

Någonstans där bakom kameran anar man hela tiden Lukas - övertygad om att det är något viktigt han gör och kapabel att övertyga även sina skådespelare, som ju ärligt talat drar ett bra mycket tyngre lass än han själv. Det är en sak att säga att säga att filmen är vad man får ut av den, att säga välformulerat nattsvarta saker och skriva ner lika nattsvarta ting i ett manus - en helt annan att vara där uppe på duken.

"Ett hål i mitt hjärta" handlar inte om någon ny och avancerad form av piercing. Det är både ett kammardrama och ett anfall på sinnena, med råa repliker, intensiv klippning och ljudeffekter avsedda att spä på en gryende känsla av obehag och vanmakt. "Tetsuo: The Iron Man" och "Eraserhead" gör sig påminda tillsammans med dogme-genren och Lars Norén. Den är en film som handlar om människor som mår dåligt, och vill få dig på samma humör. Det är också en film med en grad av nakenhet som nästan skulle göra Greenaway förlägen.

I sitt mörka rum lyssnar tonåringen Eric på omusikaliska läten i sina hörlurar, funderar på hur det är på havets botten, ritar och meckar. Utanför spelar Geko, Tess och hans pappa in lågbudgetporr. Den som till äventyrs hoppas att detta ger filmen en erotisk prägel ska genast sluta drömma. Det är solkigt, skrikigt, närgånget och rent ut sagt otrevligt "sex" som förevigas med den lilla videokameran, med vissa inslag av kreativitet som ibland blir för mycket till och med för den härdade Tess.

Det finns kärlek här, tro inte annat. Pappan och Geko kan mellan inspelningarna förtroligt diskutera sonens brist på respekt, och när det krisar så ställer Eric upp. Dock inte med filminspelningarna. Även om han verkar lite kär i Tess så nekar han till att hjälpa till - eller just därför. Om någon i filmen verkar kapabel att ifrågasätta deras tillvaro så är det han, men att drastiskt förändra saker försöker han sig knappt på. Han gömmer sig istället.

Men mest finns det elände. Ett kaos inuti som visar sig i ett yttre kaos, vilket de alla har sin egna attityd till.

"Inget av det här är på riktigt" menar Geko.
"Allt som sker här inne är på skoj" är pappa Rickards version.

I "Lilja" fanns det plats för drömmar. Filmen handlade om hur vår huvudperson utan egen förskyllan hamnade i ett helvete. Även här finns det tankar om något utanför den lilla lyan. Personerna i filmen säger en hel del. De är alla sargade och pendlar mellan ilska, halvfilosofiska funderingar och rentav drömmar. Om Eric lockas av havets botten så är Geko mer sugen på att ge sig ut i rymden medan Tess vill bli stjärna.

Men det är ändå frivilligt som dessa stackare stannar kvar, eller återvänder efter ett besök i en verklighet som uppenbarligen inte var att föredra. Den tillvaro de lever i slår dem inte som särskilt hemsk, verkar det. Men det är hemskt. Det är schaskigt, sorgligt och klaustrofobiskt och det mest tragiska är att inga tecken tyder på att en förändring är i annalkande. Så här kommer de fortsätta.

Detta är alltså inte datingrullen nummer ett. Vem den tänkta publiken är har jag svårt att se, och ännu svårare att föreställa mig den Memphis-ekonom som ska räkna antalet besökare och kolla om projektet var lönsamt (även om denna figur utan tvekan finns). Troligen kommer ren nyfikenhet locka ett otal människor, och bland dessa kommer det nog finnas de som är på exakt samma våglängd som Lukas och hyllar detta som ett mästerverk.

Själv är jag inte säker på någonting, utom det trista faktum att skådespelarnas självuppoffring och Moodyssons mod trots allt inte resulterar i en film som gör ett outplånligt intryck på mig. I biosalongen är det omöjligt att hålla distansen, men lite senare infinner den sig. Jag hoppas att det är ganska många som ser mer i filmen än jag, som verkligen får ut något av den. Annars kan jag inte låta bli att tycka att Moodysson har svikit det enorma förtroende hans skådespelarensemble visat honom. Kräver man så här mycket av andra ska man själv ha väldigt mycket att ge. Vad, exakt? Att säga att detta till stor del är en komedi får mig bara att åter undra varför det inte finns någon svensk version av ordet "cop-out" ...

© Anders Lindahl
2004-09-16

Originaltitel: Ett hål i mitt hjärta
Sverige, 2004
Regi: Lukas Moodysson
Med: Thorsten Flinck, Sanna Bråding, Goran Marianovic, Björn
Almroth m fl

Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2004-09-17

Sök