Gosskören (2004)
Sound of Musique i finstämd fransk film
Filmer om internatskolor ser ibland ut som ett säkert kort när det är dags för Oscarnomineringar - i varje fall i klassen ”Film in a foreign language”. Annars har inte franska ”Gosskören” så mycket stilmässigt gemensamt med till exempel den svenska ”Ondskan”. Snarare vänder den sig till dem som formligen förälskade sig i ”Finding Neverland” utan förbehåll. En mestadels finstämd historia om kreativitetens befriande kraft och kamp mot oddsen i en ganska sluten miljö. Den växer sig starkare allteftersom, utan att revolutionera vare sig sin genre - vilken det nu är egentligen - eller vända världen upp och ner.
I hemlandet var det en solklar succé, med över åtta miljoner (!) biobesök under 2004, enligt IMDb som också vet berätta att huvudrollsinnehavaren Gérard Jugnot med denna bedrift bräckte både namnen Depardieu och Jean Reno som årets bäst betalda franska skådespelare.
Musiken är i sig halva skälet till att se filmen, det mesta av den originalkomponerad för ändamålet av en man vid namn Bruno Coulais, med några smärre bidrag av regissören själv, Christophe Barratier. Den dirigeras av en rundnätt, skallig medelålders man som nyanställts som lärare på en skola för pojkar, som antingen ses som vanartiga, eller är föräldralösa eller har andra problem som sätter samhällets normer på prov. Allt utspelas några år efter andra världskriget, år 1949. Frankernas rike hämtar sig förmodligen fortfarande efter tyskarnas ockupation, även om det inte kommenteras rakt ut.
Rektorn går hårt fram och straffar enligt principen "aktion - reaktion”. Han ser sig tvungen hålla benhårt på disciplinen och kväsa alla ansatser till anarki, hur vaga de än kan verka. När någon är mer än vag i sin revolt kommer riset eller annat lämpligt strykverktyg fram utan förbarmande. Den nye läraren monsieur Mathieu insisterar dock på att dra igång ett körprojekt och testar därmed gränserna för det tillåtna. Hans överordnade kan dock vända på en femöring och förvandlas till fullblodsopportunist när det passar hans syften, som i officiella sammanhang.
Mathieu fattar också tycke för den tjusiga ensamstående modern till en av hans mest begåvade adepter, i en bihandling som inte mynnar ut i så mycket av intresse, tyvärr. Filmen i stort lockar inte heller fram det där glödande engagemanget eller vreden som kan väckas av filmer som ”Magdalenasystrarna” eller ”Döda poeters sällskap”. Den vaggar fram i takt med sitt lite väl rumstempererade patos men blir inspirerande tack vare - musiken. Den är i sin tur ofta så där traditionellt halvdiegetisk, när gosskören ackompanjeras i klassrummet av en osynlig orkester som förhöjer stämningen för oss utanför. ”Gosskören” är ingen enkel framgångssaga, men till slut lite rumphuggen - ungefär som den här recensionen.
© Johan Lindahl
2005-11-01
Originaltitel: Les choristes
Schweiz / Frankrike, 2004
Regi: Christophe Barratier
Med: Gérard Jugnot, François Berléand, Kaddour Merad, Jacques Perrin m fl
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2004-10-15
