Gitarrmongot (2004)
Sånger från det andra Göteborget
Många drog paralleller till Roy Andersons grandiosa comeback när "Gitarrmongot" hade premiär inför en ovanligt kluven publik- och kritikerskara. Och visst finns det liknande vibbar, men tänk bort pengar och åratal av planering och addera istället en skräpigare sorts realism.
Det är i alla fall Roy-statisk kamera som registrerar människor som inte har något i en normal film att göra. En kvinna med extrem OCD men som till skillnad från Michael J. Fox gästkaraktär i "Scrubs" inte kan kompensera med genialitet letar efter sin cykel, ett par bikers obsessar över repor i lacken, ett par överåriga Jackass-fans roar sig så gott de kan, några killar övar på Sieg Heil istället för att spela innebandy, några överambitiösa hobbyligister snor och gör sig av med cyklar på påhittiga sätt. Och så a-lagarna förstås. Finns det ett tema är det kanske hur män i olika åldrar använder sin fritid. Finns det ett Budskap inbakat i att de flesta verkar använda tiden dåligt - med ett fåtal exempel på motsatsen? Eventuellt...
Det är tvättäkta och ofta utomordentligt patetiskt och lika ofta kul. Ibland vågat och lite provocerande, ibland charmigt, ibland lite långrandigt. Ibland är det sorglustigt till max; samma scen kan vara både väldigt tragisk och kul samtidigt.
Och det är väldigt mycket Jöteborg (som det stavas på skyltarna i filmen). Spårvagnarna och älven, Kungsgatan, Styrsö och färjorna - som göteborgare känner man igen nästan varenda miljö, men ändå är det inte de självklara landmärkena som används. Avenyn undviks med nästan religiös nit. Det blir en resa genom ett oglamoröst och lite vrickat Götet, med gitarrmongot som sporadisk ciceron.
Titelns unge gitarrist trivs rätt bra med livet verkar det som. Han lirar på stan, hellre än bra som det heter, åker runt lite varstans och struntar blankt ifall folk tittar undrande eller rentav snett på honom. Han är en av de märkligaste huvudpersoner som skådats och egentligen inte särskilt drivande - eftersom det finns knapert med Handling att driva framåt. Ett av hans påfund får i alla fall folk att höja blicken från marken, minst sagt.
Östlund gjorde sig först känd 2001 med baggenominerade dokumentären "Låt dom andra sköta kärleken" och "Gitarrmongot" kunde lätt tas för en dokumentär. Ett gräl vid en mack känns så urbota trovärdigt att det lika gärna kunde ha filmats av en övervakningskamera, liksom den för göteborgaren klassiska "den konstiga personen på spårvagnen som måste prata med en"-scenen. Så ofta är replikskiftena så hyperrealistiska att de få undantagen faktiskt sticker i ögat - som ett sängkammarprat om det nya betygssystemet. Plötsligt får man för sig att någon faktiskt har regisserat, och slarvat lite med replikerna. Spelar skådisarna (amatörer huvudsakligen) mestadels nästan sig själva? Jag vet inte, men något stämmer i alla fall.
De flesta "statisterna" vet väl inte om att de är med. Folk som går förbi den lite udda men inte omöjligt udda huvudpersonen. Vissa, även "riktiga skådisar", är blurrade, som i "Ett hål i mitt hjärta", vilket faktiskt inte är en helt tokig referens. Men jag får inte samma känsla av att regissören blottar sina skådisar i ett endast eventuellt genomtänkt psykologiskt experiment. Det här är mer uppslukande och mindre desperat.
En del scener känns helt lösryckta. Att ett par karaktärer faktiskt återkommer inser jag först när jag ser eftertexterna. Man får ingen helhetskänsla, om sådant ska anses nödvändigt. Det är en räcka scener, krasst uttryckt, men en räcka man minns. Det där åskvädret sett från färjan, till exempel, eller bilen som backar runt av sig själv. Och de kanske lite för få kopplingarna mellan personerna är ändå riktigt begåvade. Kidsen är verkligen glada när de lyckas trä en hoj över en lyktstolpe, ägaren desto mindre munter när hon hittar den...
Det här är en sådan film som man ser med en molande känsla av att något snart kommer gå väldigt fel, och inte bara för att folk leker med pistoler. Hur mycket det beror på att Östlund skickligt bygger upp en sådan känsla eller på att man helt enkelt antar att en sådan lång skildring av "ingenting" måste få något slags kulmen, törs jag inte svära på.
Går då något väldigt fel? Tänker la inte jag skvallra om, enna... Ä du go, eller?
Det här är hur som helst inte det mest udda jag sett, men det är nog bland det uddaste.
© Anders Lindahl
2007-08-24
DVD / Blu-ray
Det finns en del extramaterial på skivan, såsom en kort men skräpigt intressant bakomfilm och annat. Allra roligast är kanske omslaget. Dels för lineart-illustrationerna som verkligen sticker ut i denna fotocollagebelamrade genre, dels för citaten: på baksidan listas otaliga hyllningsord, men om man öppnar asken ser man att filmen fallit långt ifrån alla på läppen. Glåpord som "effektsökare" och "destruktiv" återges här, med källa och allt. "Effektsökeri"? Kanske, men kul, och säkert trösterikt för dem som faktiskt hatar filmen.
Originaltitel: Gitarrmongot
Sverige, 2004
Regi: Ruben Östlund
Med: Erik Rutström, Ola Sandstig, Britt-Marie Andersson, Julia
Persdotter m fl
Svensk biopremiär: 2004-10-01
