Dodgeball – En komedi som siktar lågt (2004)

Roar sig på mångas bekostnad

Gränsbrännboll. Det spelades på skolgårdarna i Sverige en gång i tiden. Men inte med sex bollar samtidigt... En effekt av den här farsen är faktiskt en lust att pröva på sporten i den här sanslösa formen - om den nu verkligen existerar och i så fall utanför Las Vegas och magasinet Obscure Sports Quarterly. Hur är det förresten med den skriften - är den också för bra för att vara sann?

Ben Stiller möter återigen Vince Vaughn, men med ombytta roller sedan "Starsky & Hutch". Owen Wilson verkar däremot vara ute för en tillfällig kaffepaus. Humorn är ungefär lika... mogen, men replikerna mer finslipade. Om ordet "fin" är ett adekvat adjektiv i sammanhanget. Ett antal cameos kantar vägen. Bland annat lyckas Chuck Norris och David Hasselhoff ganska oväntat plocka några välbehövliga stilpoäng utan att överanstränga sig. En av världens mer kända cyklister gör också en liten, men avgörande insats. Jo, visst balanserar "Dodgeball" farligt nära den ravin där komedier med alltför många interna skämt riskerar kraschlanda och det är knappast en blivande klassiker i komedigenren. Men det är inte heller en av årets absolut sämsta filmer, som Times högst respektingivande filmguru Richard Corliss hävdar. Den sveper fram svåremotståndligt under sin levnad och efteråt kan den inte alltid lika populära punchlinememoryleken vidta.

För övrigt, innan jag glömmer nämna det, så kommer det mest magstarka skämtet efter eftertexterna. Det har något aningen Farrellyskt över sig och då inte minst den tragikomiska bowlingsagan "Kingpin". Och, vilket kanske låter som en tvivelaktig komplimang, men det är det roligaste Ben Stiller var inblandad i förra året, med reservation för att jag inte haft chansen att se uppföljaren till "Släkten är värst". Här spelar han en självutnämnd selfmade hero som startat ett gym och säljer sig själv i en gräsligt giftdrypande inledning med frasen "We're better than you and we know it". Filmen förklaras vara "a true underdog story" och följer det schemat, men lyckas ändå överrumpla inom sina ramar. Den är detaljrik och ger vad vi har rätt att förvänta oss efter att ha sett postern, trailern och inledningen. Sedan är jag kanske en tacksam mottagare som blir glad bara av sådana detaljer som att gamle Nattmanglaren Jack Killian, det vill säga Gary Cole, är med i en roll som inte ligger så långt från En röst i nattens arbetsområde.

Två gym och deras ägare ställs mot varandra. Den Store vill sluka den lille. Globo Gym är på väg att ta över Average Joe's om inget mirakel räddar Joe's från konkursen. Är snilleblixten att spela till sig summan 50 000 dollar via dodgeball det underverket? Vägen dit är dock hård. Humorn är rent fysiskt smärtsam i en allt våldsammare fars som bevisligen icke tilltalar alla smaker. Men filmen är trogen sig själv till slutet, lite väl förutsägbar i stort men genomarbetad i de små tingen längs vägen. Och film handlar ju inte bara om "The Big Picture" som kalkonregissören Ed Wood försöker intala sig i Tim Burtons film om honom.

Här är det just de barnförbjudna skämten i marginalen som är största behållningen. Instruktionsfilmen som begår lustmord på 40-talsframåtandan, den rumänska mästarinnan med mördarblick och ett ansikte som en parodi på Frida Kahlo, flygande skiftnycklar i träningspassen, Stillers karaktärs alla misslyckade visdomsord ("...allt Kung Midas silver...") och - välj själv. Stiller pendlar mellan extrema uttryck medan Vaughn lufsar sig fram filmen igenom. Nedtonad på gränsen till nollställd, menar en del, men om alla hade gått på samma steroider som Stiller hade resultatet blivit fullständig hysteri.

Helhetsintrycket av "Dodgeball" är gjord i en anda av nerskruvade pretentioner, men med ett härligt humör. Som om de inblandade i stort sett kastat hämningarna överbord och beslutat sig för att bruka idéer de censurerat bort ur andra projekt. Om en del av nämnda idéer egentligen är ganska billiga så lockar de i alla fall fram det de är tänkta att locka fram. Om starkt överviktiga personer tycker att det drivs med dem mer än vad som är motiverat kan de ha visst fog för sig. Men filmen är betydligt mer illvillig mot de supernarcissistiska, självutnämnda hälsofrälsarna. Filmen roar sig på mångas bekostnad. Till slut, i det nämnda avsnittet efter eftertexterna, även på sin egen.

© Johan Lindahl
2005-01-23

Originaltitel: Dodgeball – A True Underdog Story
USA, 2004
Regi: Rawson Marshall Thurber
Med: Ben Stiller, Vince Vaughn, Christine Taylor, Rip Torn, Alan Tudyk m fl

Genre: Komedi
Svensk biopremiär: 2004-10-01

Sök