Dagbok från en motorcykel (2004)

Trovärdig bild av en upprorssymbol

Förmågan att frigöra sig från sina förkunskaper verkar vara avgörande för om man lyckas uppskatta den här filmen eller inte. Åtminstone att döma av en del recensioner jag stött på. Givetvis beror det också på hur vi bedömer den historiska roll som Ernesto "Che" Guevara spelat. Ikon för många under 1960-talet (säger de som hade åldern inne), senare ofta sedd som en fanatisk revolutionär och skapare av samma förtryckarmekanismer - fast under annan flagg - som dem han ville bekämpa. Nu är det faktiskt fullt möjligt att betrakta världen med hans ögon i den här filmen och förstå hans motivationer, utan att dra exakt samma slutsatser som han senare skulle göra om hur ett samhälle bör byggas - och med vilka medel.

I filmen utvecklas den unge, ganska naive medicinstudenten Ernesto till embryot till den blivande revolutionären och myten, den mystiske Che. Han har sett så många orättvisor, förklarar han för vännen och resepartnern, biokemisten Alberto Granado mot slutet av berättelsen här. Då har de två tillsammans kuskat från sitt Argentina över eller genom ogästvänliga öknar, snötäckta andinska vidder, gruvlandskap och Amazonas drypande varma och fuktiga djungeltrakter, genom Chile, Peru och Colombia till slutpunkten i Venezuela - precis som planerat. Men turen dit har naturligtvis inte gått helt efter ritningarna.

Oavsett vad man anser om Che och hans ideologiska eftermäle, finns här en trovärdig bild av uppvaknandet hos en person som konfronteras med okända, nya mikrokosmos bakom knuten. Han ser med egna ögon de stora skillnaderna i livsvillkor, övergreppen som begås och som leder till behovet av förändringar. Många är maktlösa och Ernesto ser bokstavligt rött flera gånger. Filmen bygger på Guevaras och Granados egna journaler från resan som startade i januari 1952 och tar avstamp i en komisk anda. De två spolingarna vill se mer av sin kontinent, resa för resandets skull och helst hinna med en och annan romans längs rutten. Ernesto är den yngre av de två, också den mer allvarlige och den som hellre vill ha en kvinna att vänta på vid hemkomsten. Men orkar hon, den utvalda, vänta?

Gael García Bernal har hunnit med åtminstone en uppmärksammad road-movie tidigare, ”Din morsa också". Liksom den börjar vi här alltså i en lättsammare ton som sedan övergår i någonting tyngre och mer omvälvande när ansvarslösheten måste överges och, som det heter i en väl använd metafor, oskulden dör. Mötet med utnyttjade gruvarbetare och sedan leprasjuka i djungeln vänder upp och ner på Ernestos inre. Andra scener som ger bestående intryck är när han drabbas av astmatiska attacker och nästintill kvävs.

Det här är ingen politisk film i snäv betydelse, men den målar upp ett landskap och en verklighet där utvärderingar och akuta reflektioner över samhällets brister blir oundvikliga. Ernesto upptäcker vikten av enhet: Amerika - i alla fall från Argentina upp till Mexiko - delar ett arv och gränser mellan nationalstater är artificiella konstruktioner. Det är en rik film, visuellt mer och mer fängslande, till slut bra nära doftande av vegetationen som tätnar ju längre in i kontinentens hjärta vi rör oss. Det blir svårare att andas (eller om det var bristande luftkonditionering i salongen som gav det intrycket) och mer genomträngande. Titeln ger för övrigt bara halva sanningen. Flera färdmedel används, mer eller mindre frivilligt. Inklusive apostlahästarna.

Bernal (som spelar Guevara, vilket jag tydligen inte förtydligat hittills) framhåller själv, intervjuad av den panamerikanska tidskriften Gatopardo, att han tillhör en generation född tiotalet år efter Ches död. Några t-shirts eller affischer med legendarens lika legendariska nuna har han aldrig ägt. Men Che fungerar ändå som en symbol för uppror, idealism, en ung man som ifrågasätter - en personlighetstyp som dykt upp i alla samhällen i alla tider. Där finns identifikationen, enligt Bernal. Just ifrågasättandet och Ernestos nästan hopplösa ärlighet, betonas i filmen. Ofta verkar han kläcka ur sig fel sanning på fel plats vid fel tidpunkt. Men ändå är det uppenbart att filmens budskap, om den har ett sådant uttalat, är att rättframhet är en dygd som lönar sig i längden. Kanske inte för dig själv i det omedelbara perspektivet, men för mänsklighetens möjligheter till en ljusnande framtid...

Jag tror, för att ta till en gammal käpphäst, att det här tillhör den typ av filmer som förlorar mycket av sin kraft om den inte ses på bio. Det vill säga om du inte har tillgång till en hembioanläggning med strategiskt utplacerade högtalare, surround-sound och kort sagt lagom lyxig utrustning, med andra ord någonting ganska långt från det mesta av den verklighet som skildras här. Sådär, så fick jag in en lagom dos, till intet förpliktande, antimaterialistisk dialektik i recensionen också. Mission accomplished.

© Johan Lindahl
2004-12-01

Originaltitel: Diarios de Motocicleta
USA / Tyskland / Storbritannien / Argentina / Peru, 2004
Regi: Walter Salles
Med: Gael García Bernal, Rodrigo de la Serna, Mia Maestro m fl

Genre: Drama, Historia
Svensk biopremiär: 2004-10-22
Teman: Livet i djungeln

Ingår i följande teman

Sök