Dark Blue (2003)

Respektingivande, på det stora hela

Jodå, en av skådespelarna går faktiskt under artistnamnet (?) Kurupt. I en film som handlar om korruption, i det här fallet inom poliskåren. Ämnet i sig är inte nytt. Regissörer som Sidney Lumet, Mike Figgis, Antoine Fuqua och Curtis Hanson har intresserat sig för lagens luriga män, liksom ett flertal TV-seriemakare. Ofta blir det faktiskt ganska bra filmer i den här subgenren. I Figgis "Internal affairs” gjorde exempelvis Richard Gere sin kanske bästa insats någonsin, som en monumentalt manipulativ polis, med den hetlevrade internutredaren Andy Garcia efter sig. Även om ”Dark blue” inte levererar samma enerverande efterverkan som just den föregångaren så är den genomgående engagerande medan den pågår och håller ihop storyn bättre än Fuquas ”Training day”. Ingen demonisk Denzel Washington i sikte, men mer konsekvens och en ihållande suggestiv atmosfär.

Handlingen i ”Dark blue” tilldrar sig i skuggan av Rodney King-fallet i Los Angeles 1991. Då misshandlades en svart misstänkt brottsling av fyra vita poliser, vilket fångades på en amatörvideo. Rättegången uppmärksammades globalt och i delar av LA uppstod kravaller. En stad av änglar? Nej, snarare på väg att fatta eld. Så ser miljöbeskrivningen ut här. Filmen i sig själv leker med elden i form av lätt igenkännliga element i sitt berättande, men den tar oväntade vändningar med nästan samma bravur som i ”LA Confidential”, som synade samma stads förflutna försyndelser. Nästan, men inte riktigt. Det är lite synd att en film som får upp ett sådant flyt och verkar så målmedveten, någonstans drabbas av en nästan omärklig försiktighet och svävar på målet. Det slutgiltiga budskapet är nog att systemet fungerar, även om det svajar. Det är långtifrån en så kallad "cop-out” (i amerikaniserade termer som blir så härligt vitsiga i detta sammanhang) men osar inte heller av genialitet.

Fram till den avgörande punkten framstår poliskåren som sin egen värsta fiende. De spionerar på varann och rasmotsättningarna ligger inte begravda särskilt djupt inom departementet. Vi som slaviskt följde serien "Uppdrag mord" känner igen mönstret i både tematik och berättarstil. Och i förbifarten även Michael Michele som tillhörde ensemblen där under de sista säsongerna. (Hon var också under en period anställd på "Cityakuten", som information för kalenderbitare). Alla hemligheter kommer upp till ytan och vem har garderoben fullständigt befriad från undangömda felsteg? Ingen här i alla fall. Kurt Russell har huvudrollen, men maktkampen står egentligen mellan två personer i chefspositioner, spelade av Brendan Gleeson och Ving Rhames.

Gleeson är av naturen (eller lång hård träning) perfekt utskuren för rollen som "den onde" - chefen som driver departementet som sin egen firma, utan besvärande egenskaper som mätbart moraliskt medvetande. Rhames är respektingivande i sin buttra, bestämda och oftast sammanbitna gestalt. Han är ofullkomlig men i grunden en rättskaffens man, tidigt i filmen etablerad som avvikare från en förödande låt-gå-mentalitet där man i det längsta håller sina egna om ryggen och sopar igen spåren efter snedgångna raider. "At the end of the day, the bullets were on the bad guys - not us” resonerar Russells rollfigur och det kommer han undan med ganska länge. Han är korrupt, men ändå mänsklig och överhuvudtaget flerdimensionerad. Och frågan är om gamle Kurt visat mer inlevelse och intensitet än han gör här.

Det finns några scener som mer än andra har en fräschör utöver medianen i det kinetiska kriminalträsket. Till exempel en polis som håller ett brandtal i sin kyrka. Där känns det som om en ganska påtaglig del i det amerikanska samhällslivet får komma fram på film tydligare än vad som vanligen är fallet. Och i klassen äktenskapliga uppgörelser på film har vi framförallt en oväntat kärnfull konfrontation som tillåts ta tid och leda fram mot en trovärdig sorti, innan stegen snabbt leder tillbaka till inbördeskriget på LAPD. Just det sistnämnda sidospåret såg vi en del av även i Michael Manns mastodontpjäs ”Heat” för några år sedan. Den filmen råkade, som av en händelse, ha rikligt med blå nyanser i färgskalan och "Dark blue" är inte sen att leva upp till sin titel. Ska man skildra snutar i en melankolisk miljö är det ganska givet, men det är mer än en kliché i den här filmen. Det ser snyggt och självklart ofrånkomligt ut och bidrar till den täta, tryckkokaraktiga stämningen.

Respektingivande film i stort - det är vad jag upplever till slut, utan att bli helt igenom betagen. Det är mot slutet som aningen av en predikande ton, i ordets mer påfrestande mening, börjar smyga sig in. Det är i stort sett en tillfredsställande upplösning utan alltför mycket tillrättaläggande och med tillräckligt många öppna dörrar - som inte kan förväxlas med lösa trådar - för att vara trovärdigt. Och den här filmen aspirerar på att kallas trovärdig, om än tillspetsad. Väl berättad, väl agerad, välvässad - så långt allt...väl. Men den har oturligt nog några ännu vassare föregångare som gör sig påminda och därigenom påminner om de veka punkterna här.

© Johan Lindahl
2004-08-26

Originaltitel: Dark Blue
USA / Tyskland, 2003
Regi: Ron Shelton
Med: Kurt Russell, Ving Rhames, Scott Speedman, Michael Michele, Brendan Gleeson, Lolita Davidovich, Kurupt

Genre: Action, Kriminalfilm

Sök