The Wall (1982)

Ett uppslukande unikum

Vad de flesta minns från "The Wall" är Gerald Scarfes tecknade sekvenser, som den med de lustfyllda blommorna som övergår till att förgöra varandra eller den med krigsfågeln svepande över landet, slitande det blodigt med sina klor. Och, förstås, köttkvarnen och skolbarnen. Resten blir lite suddigt i minnet om man inte koncentrerar sig och lyssnar noga; det händer väldigt mycket och det är inte helt självklart att allt borde intressera en. Mer än de flesta filmer, är det här en "humörfilm".

Kanske tjänar den på att inte ses som en vanlig film, utan som ett alternativ till genren "konsertfilm". Skivan, och en ambitiös scenshow, fanns ju redan och det enklaste hade ju varit att filma av det hela. Istället föddes iden om ett slags collage, en bildsättning av musiken med tydliga röda trådar men inte riktigt en vanlig plot.

Bob Geldof (tidigare The Boomtown Rats, sedermera Bonos företrädare på posten som rockande världssamvete), ger sitt allt i en roll som - som min kusin uttryckte det - går ut på att må dåligt hela filmen.

Rockstjärnan Pinks angst sveper över ett brett spektrum, från en barndom förmörkad av en dominerande mamma, en pappa som dog i kriget och elaka lärare i skolan, till vuxna bekymmer såsom ett havererat äktenskap. För att hastigt svepa igenom den allra tydligaste symboliken: han är liksom instängd innanför en mur han själv byggt, och om han skulle ställas inför någon slags intern, symbolisk domstol (vilket, som av en händelse, sker) så skulle det rättvisaste straffet ironiskt nog vara att släppas ut. Självömkande, nerdekad och troligen nerknarkad sitter han i ett hotellrum och tittar på en gammal krigsfilm medan minnen och hallucinationer utgör en filmisk och mörkt underhållande tripp utan dess like, allt till Pink Floyds välförtjänt hyllade toner. Bara skivan är i sig en skön resa som aldrig riktigt förlorat sin magi för mig - med sina ljudeffekter, nyligen avsomnade Michael Kamens orkesterarrangemang, Gilmours gitarrmagi och Waters röstskådespeleri. Filmen är ett sällsynt bra exempel på vad som på svenska kanske möjligen kunde få kallas ett "giftermål mellan bilder och musik".

Från Scarfes poetiskt galna animationer till nästan depressiva vardagsscener, via otaliga besök till krigstiden och barndomen, vevar sig filmen igenom vad som mer är att betrakta som ett medvetandeflöde än en handling - och vare sig det beror på att musiken håller ihop det så väl eller för att det finns mer logik bakom än man först anar så känns det riktigt helgjutet. Det är inte alla som kan slippa undan med sådant påkostat navelskåderi men när minst en av skaparna till det hela (Roger Waters) tangerar gränsen till geni så kan det självupptagna bli riktigt sevärt.

Och jobbigt. När Pink fumligt stylar om sig med ett rakblad i darriga händer eller skriker ut i natten efter en äkta hotellrumstrashning, omedveten om att han just satt handen på en stor glasskärva i fönsterkarmen, så är kisningsreflexen nära nog obetvingbar.

Och provocerande. I en av sina tanketrippar blir vår stjärna ledare för ett fascistiskt parti vars orerande och utrensningar ersätter gruppens tilltänkta konsert. En tänkande människa kan utan större ansträngning se scenen för vad den är, men oroliga röster höjdes förstås både då och senare om att lättledda sinnen kunde förledas.

Men framförallt är det oberäkneligt och rätt modigt - i tron att detta kvasipolitiska, kvasipsykologiska bildmåleri faktiskt kan intressera andra. Waters smarta bitterhet och synbara förakt för makten och majoriteten av mänskligheten tilltalade väl ännu mer den tonåring jag var när jag först såg filmen, men även om jag nu kan tycka att symboliken känns rätt övertydlig ibland så ser jag också nyanser jag inte märkte förut. Hans hatkärlek till "Old mother England" (samma som Morrissey verkar tampas med) gör att även kritiken får ett nostalgiskt skimmer, samtidigt som de sista bilderna har en naiv charm som får hela upplevelsen att kännas hoppfull snarare än bitter.

Det kommer väl aldrig igen att göras en film som "The Wall", även om jag tycker mig se spår av den i bland annat "Natural Born Killers". Alan Parker, mannen som aldrig lyckats bestämma sig för en genre, lär ha bråkat rätt mycket med Waters under skapandet av "The Wall" men han måste i alla fall känna sig rätt stolt över detta sköna unikum.

© Anders Lindahl
2004-08-12

Originaltitel: The Wall
Storbritannien, 1982
Regi: Alan Parker
Med: Bob Geldof, Christine Hargreaves, James Laurenson, Eleanor David, Kevin McKeon, Bob Hoskins, David Bingham

Genre: Drama, Musikal

Sök