Hana-bi (1997)

Ett bra drama om död, våld och målning

"Hana-bi" är egentligen rätt enkel. Ibland tappar man fotfästet, med ett par luriga kronologiska hopp och en del scener som man först efteråt förstår poängen med, men i korthet handlar den såvitt jag kan förstå om Nishi, en före detta polis som bara vill vara med sin hustru under hennes sista dagar i livet. Yakuza-lånehajar och deras hejdukar får helt enkelt vänta ett tag, och om de inte är beredda att göra det så får de skylla sig själva.

Takeshi Kitano regisserar, som så ofta, sitt alter ego Beat Takeshi i detta välförtjänt hyllade drama. Det finns drag av en väldigt klassisk karaktär i den lakoniske Nishi; den tystlåtne hämnaren. Men hämnd i sig verkar inte så viktigt för honom, ej heller att rensa staden från slödder och bovar. Han tar själv ett ganska rejält hopp över lagens gränser för att samla ihop lite pengar och för stunden få tyst på de tjatande yakuziterna. Men i sin totala brist på rädsla för skurkarna och i sitt brutala sätt att åtminstone tillfälligt bli av med dem, väcker han lite av samma kluvna beundran. De är verkligen inte lätt att tycka synd om den gapige minibov som får ett par ätpinnar i ögat, för att ta ett exempel. Dessutom ber faktiskt Nishi om ursäkt för tilltaget lite senare i filmen.

Nästan lika viktig är Nishis före detta kollega, som förpassats till en rullstol efter ett par skott i mellangärdet (vilket sker när Nishi lämnar honom ensam på jobbet och besöker sin hustru på sjukhuset). Han har aldrig haft någon hobby, men börjar lite modstulet att måla. Resultatet, tavlor som i verkligheten är målade av Takeshi själv, är fascinerande och bara en detalj som gör filmen annorlunda - tja, faktiskt smått unik.

Annorlunda, på ett bra sätt, är också den harmlösa charm som finns i många scener. Inte sällan går nånting fel när Nishi ska fånga dagen med sin fru. En bil kör förbi just som automatutlösaren på kameran ska knäppa en fin bild på dem, Nishi ramlar ner i det omsorgsfullt krattade "grusvattnet" i en japansk trädgård, och de delar ännu ett skratt. När kollegan prövar den basker han fått i present, för att se om den kan inspirera honom till att måla, finns exakt samma nästan perfekta blandning av humor och rörande allvar.

Med sin fina musik av Joe Hisaishi ("Princess Mononoke", "Spirited Away", m.fl.), sitt sköna tempo och sin relativa behärskning även i våldsscenerna är "Hana-bi" mycket mera ett bra drama än en provokativ våldsfilm. Visst dör det folk och slutet är förvisso inte av den arten som alla gillar, men också på sitt sätt naturligt och nästan ... fint. En film jag borde sett för länge sedan, helt enkelt.

© Anders Lindahl
2004-08-09

Originaltitel: Hana-bi
Japan, 1997
Regi: Takeshi Kitano
Med: Takeshi Kitano, (Beat Takeshi), Kayoko Kishimoto, Ren Osugi, Susumu Terajima, Tetsu Watanabe, Yasuei Yakushiji, Taro Istumi

Genre: Action, Drama

Sök