Dracula (1931)
Stilbildande Draculafilm
Skräckfilmens historia börjar till stor del i 1920-talets Tyskland och den form av filmkonst som kallas Expressionism. Udda teman, knepiga kameravinklar och mycket grafiska inslag var sätt att både spegla, och kanske även framkalla, ångest och psykologisk terror. Exempel på framstående filmer av denna sort är F.W. Murnaus vampyrfilm "Nosferatu" från 1922 och Robert Weines "Dr. Caligaris kabinett" från 1919. När den senare fick premiär i USA inledde den en mindre våg av skräckinspirerade filmer. Inte minst så på Universalstudion som hade Lon Chaney, "mannen med de tusen ansiktena", som en av sina stjärnor. Här fanns även Todd Browning, en regissör med ett minst lika stort intresse för udda filmidéer som Chaney, och de två gjorde en lång rad filmer tillsammans.
När ljudfilmen kom i slutet av 1920-talet växte skräckfilmgenren sig stor och en av Universals första succéer blev "Dracula". Ursprungligen skulle Chaney spelat titelrollen även här, men eftersom han avled 1930 ersattes han istället av ungraren Bela Lugosi som redan spelat rollen på scen i flera år.
Historien om Dracula är väl känd så jag tänker inte gå igenom handlingen i filmen, även om denna version, som bygger på en pjäs, skiljer sig något från Bram Stokers roman. Bland annat har Jonathan Harker fått stå tillbaka för den mer cinematiske galningen Renfield. Birollskådespelaren Dwight Frye är lysande som Renfield, som med sin stirrande blick och underliga skratt fortfarande känns oroande. Edward Van Sloan sätter också stilen som den kunnige men rätt torre vampyrdödaren Abraham Van Helsing. Men naturligtvis är det Bela Lugosi som är den stora stjärnan här i sin, för honom på många sätt olyckligtvis, främsta roll.
Lugosi, med sin tjocka accent och sina djupt stirrande ögon, satte här standarden för Greve Dracula för evigt. Nutida filmvampyrer kommer i många olika skepnader, men heter de Dracula måste de på ett eller annat sätt förhålla sig till Lugosis "De children of de night. Wot muzik dey make". Tod Brownings "Dracula" gjorde Lugosi till en filmstjärna för ett litet slag, men han satt fast i ett fack. Dessutom tycks han också ha fastnat i ett drogberoende vilket gjorde att han utan urskillnad tog vilka roller som helst som gav pengar. Han karriär gick ibland uppåt (till exempel med "Ninotchka" 1939 mot Greta Garbo), men mestadels neråt och allt eftersom åren gick blev även erbjudandena om småroller allt mer sällsynta. Hans sista filmframträdande blev ett postumt sådant i Ed Woods "Plan 9 from Outer Space" och Lugosi dog utfattig och begravdes, tragikomiskt nog, i sin Draculakostymering.
Men tillbaka till "Dracula" årgång 1931. Är den någonting att se? Visst är den det. Som med de flesta äldre skräckfilmer är den inte längre särskilt skrämmande. Tempot är långsamt, gummifladdermössen dinglar bevisligen i tunna trådar och filmen tenderar att bli lite väl pratig emellanåt. Det finns dock en mysig stämning i filmen och vissa sekvenser har en intensitet som är rentav lysande, skapade helt av blickar och ansiktsuttryck. Förutom Lugosi och den redan nämnda Renfield har även Mina Seward (Helen Chandler) ett sådant ögonblick när hon, som nybliven vampyr, lutar sig in mot sin älskade Jonathans hals. Snyggt som bara den.
"Dracula" från 1931 skrämmer alltså inte längre och den kan kännas segdragen understundom, men för den som har något som helst intresse av skräck- och vampyrfilm är den nästintill ett måste. Även andra kan se den bara för att det kan vara mysigt med en gammal svartvitt skräckfilm då och då. Färre än fyra russin kan det i vart fall inte vara tal om.
© Andreas Hallgren2004-07-19