Ong-Bak (2003)
Snygg kampsport men stela skådisar
Det är inte ofta thailändarna bjuder på röjig action men ”Ong-bak” är undantaget som bekräftar regeln. Speciellt roligt är det att få se den nationella kampsporten thaiboxning (varianten kallas här Muay Thai) utövas på ett spektakulärt sätt, då möjligheten finns att vi sett oss mätta på kung fu under årens lopp.
Annars skiljer sig inte ”Ong-bak” ett endaste dugg från hundratals liknande historier. Den fattiga lilla thailändska byn blir berövad en av sina få skatter – nämligen huvudet på byns finaste Buddha-staty, vilket betyder otur och sjuttioelva bedrövelser för de fattiga byinvånarna. De skickar den unge Boonting till storstan för att hitta och återföra statyhuvudet till byn. Naturligtvis är Boonting väldigt naiv och godtrogen, då han aldrig varit i storstan tidigare men som tur är han även en hejare på kampsport. Väl i stan träffar han på Humlae, som tidigare bott i den fattiga byn men vars osunda storstadsleverne förvandlat honom till en småskurk som bara bryr sig om pengar. Hans första instinkt är att lura med Boonting till den lokala fightingklubben för att kunna vinna pengar på hans exceptionella förmåga att slåss.
Gissa om Humlae i slutet av filmen beslutar sig för att strunta i pengarna, förskjuta sitt osunda leverna och hjälpa Boonting att få tillbaka statyhuvudet?
Det är alltså en klassisk matinéhistoria som har med varenda liten klyscha som finns i genren. Till råga på allt är det hela väldigt illa spelat. Phanom Yeerum, som spelar huvudrollen är utan tvekan en lysande idrottare men en usel skådespelare, och hans utstrålning för ibland tankarna till Bosse Ringholm. Petchtai Wongkamlao, som spelar sidekicken Humlae, är ännu värre och han har dessutom ännu fler repliker.
Nä, de riktiga stjärnorna i filmen är onekligen kampsportscenerna som är extremt välgjorda och tämligen frekventa – efter en hyfsat seg startsträcka på 45 minuter så hinner man knappt hämta andan mellan slagsmålen. Jag kunde inte heller notera något CGI- eller wire-arbete vilket bara gör det hela ännu mer imponerande och det är onekligen fascinerande att se vad den mänskliga kroppen kan åstadkomma. Det känns faktiskt då och då som om slagen träffar, inte bara som att någon slängt på en ljudeffekt och slaget går en decimenter förbi målet.
Filmen känns onekligen som en klassisk Jackie Chan-film och Phanom Yeerum påminner inte så lite om den nu avsomnande stjärnan i hans ungdoms dagar i Hong Kong. Men än har han en bra bit att gå och skådespelarlektioner är nog det första steget (en snabb titt på IMDB avslöjar att hans enda tidigare filmjobb är som stuntman i ”Mortal Kombat: Annihilation”). Men övning ger färdighet. Resten av filmteamet, främst kanske då manusförfattaren, borde dock ta sig en titt på andra jobb, för utan Phanom Yeerums vackra akrobatiska Muay Thai så vore ”Ong-Bak” ingenting.
© Johan Hultgren
2004-07-23
Originaltitel: Ong-bak
Thailand, 2003
Regi: Prachya Pinkaew
Med: Phanom Yeerum, Petchtai Wongkamlao, Pumwaree Yodkamol, Suchao Pongwilai
Genre: Action, Äventyr
Svensk biopremiär: 2004-11-19
Teman: Stockholms filmfestival 2003
Ingår i följande teman
