Tora! Tora! Tora! (1970)

Pedagogisk och välgjort om Pearl Harbor

När jag såg, eller genomled, "Pearl Harbor" beklagade jag mig (bland annat) över bristen på bakgrundsfakta, över det ensidiga perspektivet. I "Tora! Tora! Tora!" har vi just det jag efterlyste. Här finns faktacheckningen och ambitionen att ge en bakgrund. De bästa bitarna från dessa tu skulle faktiskt bli något av den perfekta filmen om vad som hände den 7:e december 1941, den dag som Roosevelt något högtravande utnämnde till "a date which will live in infamy".

Att inte nöja sig med patriotiska självförhävelser verkar ha varit något av en hederssak för filmens skapare. Japaner (bland annat en ej krediterad Akira Kurosawa) har varit inblandade i manusarbetet (utifrån inte en utan två böcker), de japanska sekvenserna har fotats av japaner och samregisserats av japaner (till exempel Kinji "Battle Royale" Fukasaku).

Talande nog inleds också filmen med ett samtal en skara japanska marinofficerer emellan, där de diskuterar sin nye chef, flottans nye befälhavare Yamamoto. Snart nog anländer mannen själv till krigsfartyget där de står uppradade.

Japans krig med Kina och planer på en allians med Tyskland retar upp USA som hotar med ett embargo. Valet står mellan att backa från Kina och strunta i samarbetet med de för stunden segerrika nazisterna, eller att slå till mot USA, slå först och slå hårt - mot USA:s Stilla Havsflotta, för tillfället stationerad på en paradisisk koloni kallad Hawaii som amerikanerna gjorde till sin egen en gång i tiden. Ungefär så mycket får man veta även i Bruckheimer/Bays spektakel, och därmed nöjde de sig. I "Tora! Tora! Tora!" levereras lite mer information, för att uttrycka sig med behärskning.

Ambitionen att vara faktamässigt korrekt och informativ ligger faktiskt filmen lite i fatet. Textskyltar namnger nästan varje person, oavsett om vi för handlingens skull måste känna till det senare. Tålmodigt och pedagogiskt i form av diskussioner mellan mäktiga civila och militära män portioneras information ut om varför anfallet kommer att ske, och hur det kan komma att lyckas. Plansmidande från japanernas sida korsklipps mot smarta amerikaner som förutser deras exakta planer, men inte får gehör hos mindre smarta men mer inflytelserika amerikaner, eller presentationer av tekniska innovationer som ser riktigt rara ut med 2000-talsögon. Det är väldigt tydligt och lättbegripligt och rent ut sagt lite torrt. Eftersom denna tid i "Pearl Harbor" används till irrelevant nonsens så kan jag inte med gott samvete klaga, men det finns helt klart drag av undervisnings-tv här, om än med världsstjärnor i rollerna.

Men med sitt tålamod lyckas filmen med vad "PH" inte ville, göra japanerna mänskliga. Från topparna ner till piloterna, beter sig karaktärerna inte som mordiska monster utan som människor, om än stridssugna sådana. En skara kvinnor hurrar på de övande stridspiloterna från ett fönster, medan en fiskare retar sig på oväsendet. Piloterna behåller sin kamratskap även när någon av dem befordras. Somliga militärer hoppas fortfarande på en fredlig lösning istället för det till synes oundvikliga kriget. Det kunde nästan ha varit ... amerikaner.

Filmens amerikaner däremot verkar bekymmerstyngda allihopa. Resurserna används fel, toppbesluten är dumma, oro, oro.

När det så slutligen smäller, så smäller det rejält och budgetpengarna börjar rulla ordentligt, till Oscar-vinnande effekter och feta explosioner. Zeroplan i perfekt formation viner ner över ön, förbi oförstående människor, en fortfarande musicerande orkester och en förvirrad pilot och hans flyglärare, och bombar sönder och samman en flottbas som borde ha varit betydligt mer förberedd. Påkostat och övertygande, och kanske lite väl kliniskt. Om "Pearl Harbor" i sin strävan att ge ett mänskligt ansikte åt piloterna och de andra på ön blev idiotisk och förenklad, så saknar man snarare några mer personliga ögonblick i denna skildring. Det starkaste ögonblicket är faktiskt när Japans ambassadör försenad anländer till ett möte för att överlämna en de facto krigsförklaring till ett krig som redan inletts. Hans mottagande blir allt annat än varmt.

Denna detalj, att de inte lyckas överlämna en krigsförklaring i tid (om krigsförklaring det ens kan kallas), skapar på sätt och vis filmens slutton. Med detta illdåd har en "slumrande jätte väckts". Mer patriotisk än så blir filmen faktiskt inte, och bland annat detta gör att "Tora! Tora! Tora!" varmt kan rekommenderas till den som vill veta lite mer än att det ser tufft ut när skepp sprängs och att världens bästa piloter är amerikaner.

© Anders Lindahl
2004-07-08

Originaltitel: Tora! Tora! Tora!
USA / Japan, 1970
Regi: Richard Fleischer Kinji Fukasaku Toshio Masuda
Med: Martin Balsam, Jason Robards, Sô Yamamura, Joseph Cotten, Tatsuya Mihashi, E.G. Marshall, Takahiro Tamura, James Whitmore, Eijirô Tono

Genre: Drama, Historia, Krig
Teman: Andra världskriget

Relaterat ur russinbloggen
2011-12-07: Filmtips 70 år efter Pearl Harbor

Ingår i följande teman

Sök