The Village (2004)
Inte bara en skruvad slutvinjett
"We see 'Village People'". Så vitsigt fick filmorganet Premiere till det i en rubrik nyligen, annonserande sin intervju med M. Night Shyamalan. Den indisk-amerikanske regissören med branschens kanske mest mystikdoftande egennamn har den här gången slagit klorna i en 1800-talsby. Han har ju i sina fyra miljondollardramer (efter två tidiga lågbudgetfilmer) bytt inramning ganska drastiskt mellan varje nytt projekt. I det avseendet påminner han om bröderna Coen, men annars har de väl inte så mycket gemensamt.
Han har hittills visat sig skicklig på miljöskildring och stämningsbyggande, men är inte alltid lika framgångsrik i att skapa mening bakom formen. ”Sjätte sinnet” var stark på flera plan, men ”Unbreakable” slog slint efter en lovande uppvärmning. "Signs" gillade jag med vissa reservationer och jag känner ungefär samma välvilja, i avsaknad av överentusiasm, för "The Village". Vad jag genomgående sätter värde på hos honom är dock modet att gå på lina mellan beprövad skrämseltaktik och det som alltför lätt bara blir skrattretande.
Att jag inte viker mig dubbel av hån över upplösningen här beror till största delen på den atmosfär av allvar och sökande som manas fram från scratch och på att skådespelarna (de flesta i alla fall) agerar som om det här vore en berättelse om riktiga människor och inte bara laddar upp för den skruvade slutvinjett som alla väntar sig av Shyamalan. De har närvaro, framförallt Bryce Dallas Howard (regi-Rons lika rödhåriga dotter). En av de märkligaste och i sin synbara simpelhet mest anmärkningsvärda scenerna är en närstudie av henne och Joaquin Phoenix i profil mot mörk bakgrund, ungefär halvvägs in i historien.
Invånarna i en by med vaga "Lilla Huset på prärien"-vibrationer väljer att hålla sig borta från den omgivande skogen, där onämnbara varelser sägs hålla till. Så länge vart och ett av folken stannar inom sitt territorium råder vapenvila... eller gör det? Hotet är alltid närvarande och något distinkt måste ju inträffa, något som sätter igång en kedja av händelser så att isoleringen bryts. Det är svårt att diskutera filmen som helhet utan att avslöja avgörande moment som inte bör avslöjas i förväg. Men allt är naturligtvis inte vad det ser ut att vara. Och hur ska vi tolka slutet - som "lyckligt” eller en form av självbedrägeri där problemen sopas under mattan? Jag ser det som en tillgång att vi inte förväntas dra en given slutsats. En annan sak som höjer helhetsintrycket är musiken. James Newton Howard, en av dessa trotjänare bland kompositörer som satt sin stämpel på så många filmer att de förmodligen själva tappat räkningen, lyckas med vad han exempelvis åstadkom i "Grand Canyon"; skapa ett eget litet drama vid sidan av bildberättandet - utan att det verkar ansträngt eller helt frikopplat från resten.
Filmen har sina chockeffekter, men vore den bara tänkt som terror mot sinnena, skulle den vara ganska tom. Den får mer karaktär och värde som berättelse om personliga förluster, sorg, de viktiga val som följer och vad de i sin tur leder fram till. Tonen är stram, närmast högtidlig. Språket och de personliga uttrycken tillhör en annan tid, med ideal som drar åt det puritanska och "plikten framför allt". Men bakom alla manér finns givetvis oförlösta känslor, drömmar, och hämningar på väg att släppa.
- Ibland gör vi inte det vi vill göra, för att ingen ska få veta att vi vill göra dem, filosoferar en av de yngre medborgarna under en analys av beteendemönster i byn. Men filmen rusar aldrig iväg helt okontrollerat och krossar allt med eftervärldens efterklokskap.
Av olika anledningar påminner "The Village" om allt från Peter Weirs "Vittne till mord" till Tim Burtons "Big Fish" och Jane Austen-filmatiseringar som "Förnuft och känsla". Men sedd med det senaste årets standardutbud som fond känns det ändå som en främmande fågel på filmhimlen, särskilt i sommartider (då den släpptes i USA), vilket Shyamalan själv konstaterar i ovan nämnda intervju. Syns han själv fladdra förbi i filmen? Ja, jag tror det, men på ett mycket sent stadium och i ett oväntat sammanhang. Såsom i en spegel... ser vi allting dunkelt. Men en dag, möjligen, skall meningen med allting stå fullkomligt klar. I varje fall är det något som byborna här verkar hoppas på.
© Johan Lindahl2004-09-20