One Missed Call (2004)
Ännu en dos välbekant men effektiv skräck från Japan
En slags telefonkedja med dunkelt ursprung yttrar sig i ett meddelande från ... en själv. Ens egen röst på mobilen säger något kryptiskt, kanske följt av ett skrik, i ett telefonsvararmeddelande från ... framtiden! Med dagens möjlighet kan också meddelandet komma i form av lågupplösta och hotfulla bilder. Snart nog dör man, i vilket fall som helst, varpå någon i ens telefonbok får nästa meddelande ...
Det är inte utan att man småler när man plitar ner bashandlingen i Takashi Miikes nya skräckis. "One Missed Call" är en film där man snart, nästan lite desperat, letar efter något som gör den unik, utöver att moderne mans och kvinnas obligatoriska attribut Mobilen är ett nyckeltema. Ganska länge letar man förgäves efter något mer, något slags själ. Gimmickmässigt, dramaturgiskt och bildmässigt, med sina dämpade kulörer och nästan dystra miljöer, gör sig moderna japanska klassikern "Ringu" så ofta påmind att det närmast blir irriterande. Det hjälper förstås inte att "Ringu" redan hunnit bli både omgjord, uppföljd och imiterad rätt friskt sedan premiären.
Men ge inte upp hoppet. Utan att någonsin bli något helt nytt, bygger "One Missed Call" skickligt upp en stämning och en empati där man till slut måste vara rejält kallblodig för att inte blir illa till mods. Att bli rädd på bio är inte en självklarhet, men här finns det faktiskt möjlighet. Samtidigt som det nästan är exakt samma sorts scener som väcker känslor som i "Ringu" och andra efterföljare, så fungerar de oftast. Är det möjligt? Hur ska vi hejda det? Vad är bakgrunden?
Det egnaste (om det är ett ord), hittar vi i den sekvens där en TV-station luskar reda på den tjej som verkar vara nästa offer och förvandlar hennes skräck och desperation till en enormt cynisk direktsändning. Denna sekvens, och hur den slutar, utgör tillsammans med en mardrömslik scen på ett övergivet sjukhus de bitar som gör starkast intryck. Energin och den brutala grymheten i det hela gör att man tillfälligtvis slutar med sina jämförelser och analyser.
Den brist på logik som även "Ringu" lider lite av, finns här med. Jag anser givetvis inte att skräck måste vara logisk, men när man försöker palla upp skräcken med förklaringar och bakgrund måste dessa hålla för att inte ha motsatt effekt. Mot slutet är jag rätt förvirrad och undrar om jag missat något, tappat bort någon av de trådar som lite brutalt knyts ihop på på slutet och slutsekunderna lämnar mig väldigt förbryllad. Twistarna frammanar ett "jaha..?" snarare än ett "aha!".
Sett till helheten måste jag ändå medge att "One Missed Call" lyckats med vad den föresatt sig i mitt fall. Jag tvekar inte att slå på mobiltelefonen igen när jag lämnar bion (ärligt talat är det som mest otäckt när logistiken kring abonnemang och minneskort gör sig minst påmind) men under de två timmarna i mörkret har det ofta varit rätt ruskigt. Detaljer som de stora karamellerna, figuren i skåpet och ursprunget till telefonmelodin funkar fint. Bristen på originalitet i det stora hela gör det dock svårt att utbrista i några hyllningskörer. Tre russin, låter det som.
© Anders Lindahl
2004-07-08
Originaltitel: Chakushin ari
Japan, 2004
Regi: Takashi Miike
Med: Kou Shibasaki, Sinichi Tsutsumi, Kazue Fukiishi m fl
Genre: Skräck
Svensk biopremiär: 2004-07-09
