Metallica - Some Kind Of Monster (2004)

Något slags hårdrocksterapi

Man måste inte älska Metallica för att uppskatta den här filmen. Det är viktigt att poängtera. Själv har jag gillat dem länge nog för att ha uppgraderat vinylskivorna till CD, men samtidigt reserverat ännu mer entusiasm för störtsköna genrekollegorna Anthrax. Fast Anthrax skulle nog aldrig kunna eller behöva göra en sådan här film; de har helt enkelt inte samma uppmärksamhet riktad mot sig.

Det är modigt, det här, hur som helst. Att släppa in både en terapeut och ett kamerateam mitt i stormens öga, när åtminstone en ganska stor del av den ansenliga fanskaran vill bibehålla illusionen om sina idoler som "larger than life"-hjältar, röjiga rockers med brudar och booze och morbida texter på hjärnan. Man kan lätt föreställa sig hur bandmedlemmarna med en liten grimas säger "Shit, sa jag verkligen så?" när de ser filmen. Lite generat, så där.

Efter att Jason Newsted lämnat Metallica tar den kvarvarande trion, med producenten Bob Rock som temporär basist, hjälp av en terapeut för att få ordning på samarbetet igen. Det bjuds på både flummiga formuleringar och grabbiga gräl, med rara familjescener mitt i alltihop.

Det är en intressant trio. På varsin sida står danske trummisen Lars Ulrich och björnjagande karlakarlen James Hetfield, starka viljor båda, med Kirk Hammett i mitten. Kirk försöker gjuta olja på vågorna, tonar ner sitt ego och vindsurfar för att koppla av. En ny skiva ska skrivas och spelas in - och bandets "issues" ältas och kanske i bästa fall redas ut.

När så Hetfield tar time out och skriver in sig på klinik för sitt alkoholberoende tar dramat en ny vändning. Är det över för gott? Vad är det för ett band som kommer mötas igen när han väl blir utskriven? Frågorna besvaras förstås, och fler därtill.

Hur ofta har du undrat över en hårdrockarlegends farsa? Lars Ulrichs far är en riktig karaktär, i alla fall, som verkligen inte skräder orden när sonen nervöst spelar upp lite nytt material. Mötet med ex-medlemmen och Megadeth-sångaren Dave Mustaine är också typiskt på sitt oväntade vis. Där sitter såren djupt, trots en riktigt lyckad egen karriär.

Med två timmar och tjugo minuters speltid hinner dokumentären ta en hel del oväntade stickspår men fokuset är hela tiden tydligt. Napster-spåret är ett bra exempel, där fansens ilska över Metallicas utspel mot musiknedladdningen på sätt och vis stärker bandet.

När man möter rörande scener i en dokumentär kan man förstås inte hylla skådespeleriet eller manusförfattaren, men någon slags eloge vill man gärna utdela. Samma med Ulrichs långa och frustrerade monolog för en okaraktäristiskt knäpptyst Hetfield. Återigen blir det förstås modet man får hylla. Mod är nyckelordet. Genom att våga släppa in oss i sin mitt kanske Metallica förlorar respekt från några fans, men de vinner tonvis med respekt där det räknas: från mig till exempel!

© Anders Lindahl
2005-06-26

Originaltitel: Metallica - Some Kind Of Monster
USA, 2004
Regi: Joe Berlinger Bruce Sinofsky
Med: James Hetfield, Lars Ulrich, Kirk Hammett, Robert Trujillo m fl

Genre: Dokumentär
Svensk biopremiär: 2004-07-02

Sök