The Fog of War (2003)

Elva plattityder får liv

Elva lektioner från Robert McNamaras liv bjuds vi på när sagde man, dryga 80, blickar tillbaka på sitt liv och sin karriär mitt i den utrikespolitiska hetluften. Lyssnar och frågar gör en av världens mest begåvade dokumentärfilmare; Errol Morris. För största möjliga närvaro har Morris låtit konstruera en spegelanordning med det fräna namnet "Interrotron" som gör att det ser ut som om hans intervjuobjekt tittar rakt in i kameran.

Det är inte direkt några lektioner i hur man hanterar äktenskap och topplån. De mer privata aspekterna (som hustruns död) behandlas med en nästan frapperande flyktighet, med ett par enstaka barndomsminnen inpetade som kuriosa eller bakgrund. Det handlar, krasst uttryckt, mestadels om krig, och med McNamaras häpnadsväckande öppenhjärtighet blir det en djupt fascinerande inblick i mekanismerna bakom de skrivbordsbeslut som kan leda till att hundratusentals liv släcks. Ett visuellt tema som återkommer flitigt är bomber. Bomber i luften, bomber som träffar sina mål, bomber som förbereds för transport, bomber som tillverkas. Det är förstås ingen slump. Hur mycket lättare är det inte att bedriva krig från luften och lämna platsen innan konsekvenserna blir förkrossande synliga.

Vem McNamara är beror på vem du frågar. Ordet "ond" har inte sällan använts. Åsikter åsido var han bland annat försvarsminister hos både Kennedy och Lyndon Johnson (det är för övrigt ingen tvekan om vem han kom bäst överens med), och hann sitta mitt i smeten under både Vietnamkrigets eskalerande och Kubakrisen. Men redan under andra världskriget fanns det användning för hans skarpsinne. Ledde hans iakttagelser till att japanska städer brandbombades på det mest omänskliga sätt? Själv är han inte säker på den saken, men han använder dessa händelser som illustrerande exempel när han tar upp ämnet om "proportionerlighet" i krig. Han uttrycker sig krasst, men det han säger (oavsett om det finns hyckleri här eller inte) är helt enkelt att det inte är motiverat att döda så många civila för att uppnå sitt mål. Men istället för att fälla en tår över de liv som gått till spillo verkar han istället, med sitt förnuftiga sinne, vilja använda dessa exempel för att minimera sådant lidande i framtiden. Säger han. Här ligger filmens fascinerande "svaghet". Är McNamara helt uppriktig mot sig själv och oss tittare eller skriver han om historien samtidigt som han verkar så förbluffande rakt på sak? Han säger väldigt mycket som skulle kunna tjäna som kloka råd till nutidens ledare, men är han rätt person att säga det?

Det intryck man får av mannen i fråga är kluvet, men inte odelat negativt. Han beskriver sig själv, indirekt, som en känslig man som hamnat i situationer där man måste ta väldigt hårda beslut. Han uttalar en förhoppning om att det han uträttat väger tyngre än det lidande som hans olika misstag orsakat. Just misstagen är han på samma gång extremt ärlig och förtegen om. Man anar en skarp intelligens som kanske hade passat bättre i mer fridsamma sammanhang (tydligen hade han också uträttat en hel del för trafiksäkerheten och hunnit vara VD för Ford i fem veckor när han blev erbjuden rollen som försvarsminister i Kennedy-administrationen). Den nästan iskalla ärlighet som han ofta uppvisar känns lite som ett skydd.

Samtidigt berättar han ofta med bravur och stort engagemang. Beskrivningen av exakt hur nära världen var ett kärnvapenkrig under Kubakrisen är ett bra exempel. När han berättar om Kennedys död är all distans som bortblåst, med gripande resultat.

Jag behöver väl knappast nämna att den här dokumentären - särskilt Vietnam-sektionen - på ett skarpt belysande sätt speglar händelser i vår värld just nu. Detta är faktiskt något av en slump snarare än en målsättning eftersom materialet filmades innan Bush den yngres Irak-krig drog igång.

Det är i allt väsentligt en väldigt öppen film. Här anas ingen uppenbar agenda av något slag. Inget alls ont om Michael Moore och andra politiskt vinklade filmare med dokumentären som vapen, men i den här genren regerar Morris. Han låter sitt objekt tala till punkt, kompletterar med lika relevanta som fascinerande bilder och åskådaren får själv fylla i luckorna. Morris fascineras av personer och hur de resonerar kring sina handlingar, minst lika mycket som av historiska fakta.

Till McNamaras minnen öser Morris ur en skattkammare av arkivmaterial, inspelade samtal, tv-klipp och foton. Genom att sedan addera några enkla men effektiva subjektiva bildlekar (som en samling dominobrickor som faller över en karta) och låta Philip Glass tonsätta det hela skapas vad som skulle kunna kallas undervisande konst. Det subjektiva är inte där för att i första hand styra tittarens åsikter (såvitt jag märkte) utan som en motvikt till det torra konstaterande som en intervjubaserad film ofta kan resultera i. Det faktiskt skedda tillåts ibland anta en suggestiv, nästan hypnotisk, ton som på något underligt sätt känns så rätt mot bakgrund av att vi ser en gammal man som försöker förklara och förstå beslut som inte riktigt kan omfattas av tanken. Hur många döda, sa du? Ett misstag, sa du?

Det är, kort uttryckt, en dokumentär i ordet mest spännande bemärkelse. Den täcker inte alla aspekter av amerikansk "utrikespolitik", och kanske tillåter Morris att McNamara "kommer undan med mord" som någon uttryckte saken, men målet är inte att korsfästa utan att lyssna (allra helst mellan raderna) och lära. Trots sin intelligens, trots sin uttalade princip att besvara den fråga han önskar hade ställts istället för den fråga han faktiskt får, säger McNamara så mycket mer än han tror...

© Anders Lindahl
2004-11-14

Originaltitel: The Fog of War
USA, 2003
Regi: Errol Morris
Med: Robert McNamara m fl

Genre: Dokumentär, Historia, Krig

Sök