Beach (2000)
Tänkvärd och underskattad
En kille som ligger och sakta dör i ett tält medan de andra har roligt. För mig är det nyckelscenen i en film som av diverse anledningar mestadels avfärdats med en föraktfull axelryckning.
Anledning 1: Leonardo DiCaprio spelar huvudrollen. Tjejer tycker DiCaprio är snygg och dessutom var han ju med i "Titanic", och den fick flera Oscars och drog in mycket pengar. DiCaprio är alltså bara en etablerad pengagaranti i onda Hollywood, och något för flickorna att titta på.
Anledning 2: Den är inte precis som boken.
Anledning 3: Den är inte som "Trainspotting "eller "Dödsleken", och det ska den ju vara när Danny Boyle regisserar. Folk ska framförallt tala mysig skotsk dialekt.
Anledning 4: Det händer inte tillräckligt mycket! De flesta överlever. Usch!
Motargument mot argument 1: DiCaprio är en väldigt bra skådespelare. Att påstå något annat är rent, missunnsamt nonsens. Märkligt hur snabbt alla glömde hans roll i "Gilbert Grape" när han blev riktigt berömd ...
Motargument mot argument 2: Danny Boyle har inte gjort en Coppola. Han har inte sagt att "nu ska boken filmas troget och exakt", för att sedan bryta sitt löfte. Istället har han, som de flesta, tagit avstamp från boken och gjort något eget utifrån det. What else is new?
Motargument mot argument 3: Väx upp! Låt killen göra något annorlunda och se det för vad det är. Dessutom finns här tydliga Danny Boyle-teman för den som är uppmärksam, och hans säkra handlag med filmandets ädla konst syns tydligt, liksom hans förmåga att välja lämplig musik.
Motargument mot argument 4: Det är filmens styrka. Det här är något man kan tro på, inte en typisk dramatisk kurva som slutar i en spektakulär final. Den är mer som livet, om klichén ursäktas, en serie händelser som påverkar och förändrar en människa.
Om man nu på detta vis bortser från gnäll som inte har med filmens kvaliteter att göra, som mer är saker man säger för att tycka rätt, så blir bara en enkel insikt kvar. Den är bra. Ibland väldigt bra, och den halkar inte bort från, åtminstone mina, tankar. Den hänger kvar, med blodiga händer, och påminner en om både det hemska och det vackra.
När man reser utomlands - särskilt om man är ensam och vill glömma en misslyckad kärlekshistoria - vill man vara med om något annorlunda. Inte följa de väl upptrampade turiststigarna eller hänga på diskotek som bara är kopior av de diskotek man har hemma. Så tänker vi väl alla, och så tänker unge Richard (DiCaprio) när han i Bangkok träffar en nerknarkad halvgalning som ger honom en karta till en idyllisk strand, svår att nå, men vackrare än allt annat. Varför inte åka? Och varför inte fråga den där vackra franska tjejen i rummet bredvid och - pliktskyldigt - hennes pojkvän om de vill följa med?
Och de gör det, de simmar till och med ett okänt antal kilometer på vinst och förlust, och det ska de ha all heder av. De smyger sig förbi beväpnade vakter som bevakar sitt marijuanafält, hoppar över ett brant stup ner i vattnet och når slutligen, till sin förvåning, ett slags kollektiv. En samling kringresande unga människor, däribland några svenskar, som under en lite äldre tjejs ledning har skapat ett minisamhälle på den nästan öde ön. I tyst överenskommelse med knarkodlar-bönderna på andra sidan ön - vi stör inte er, ni stör inte oss - har de byggt ett samhälle centrerat kring ett lättsamt liv och, framförallt, stranden. Kringgärdad av höga berg ligger en gnistrande, grön lagun och en sandstrand som hämtad från den sortens kitschiga planscher man kan köpa på Åhléns. I verkligheten är det inte så kitschigt, bara vackert. Där vill jag vara, tänker man, och genom Richard upplever man en kort, oförglömlig tid, ett sätt att leva som verkar både perfekt och möjligt. Han etablerar sig snabbt i gruppen, han till och med snor tjejen från hennes sympatiske franska kille.
När nånting är fantastiskt bra, kommer det snart bli väldigt otrevligt, lär oss filmer och böcker, och Beach är inget undantag. Men undergången kommer inte med ett storslaget stöveltramp, och ingen tydlig polarisering som den i "Flugornas Herre" (vilken många associerar till). Flera olika problem bidrar plötsligt till att testa gruppens styrka. Hur mycket är deras gemenskap värd? Vad är en människa värd, jämfört med det paradisiska liv de lever? Man behöver inte aktivt välja ut en ur gruppen och skada denne för att göra fel, det kan räcka med att ignorera en som behöver hjälp men vars lidanden inte passar in i deras njutningslivsstil. Om någon blir biten av en haj ska han antingen dö med värdighet eller bli frisk igen, inte högljutt plågas dag ut och dag in. Till slut måste man ju faktiskt bära ut honom ur lägret och lämna honom i ett tält i skogen, så man kan ha roligt igen. Om nästan alla tycker så, så är det rätt, åtminstone i ett kollektiv långt från lagen och samhällets pekpinnar. En av några riktigt starka scener, med en äcklande styrka lik den i "Trainspotting" där de vaknar ur sitt drogrus och inser att det lilla barnet har dött genom deras försummelse.
Jag kanske övertolkar, men det känns som om Danny Boyle båda gångerna försöker säga att människor alltid har ett ansvar, hur jävla kul de än har. Att de i båda fallen ignorerar detta ansvar gör på något sätt att poängen bara går hem med större eftertryck.
Den andra halvan av historiens kärna är hur Richard, när han får i uppdrag att övervaka en grupp ovälkomna människor som försöker hitta vägen till deras paradis, snabbt tappar greppet om sig själv och verkligheten och nästan blir galen i sin ensamhet, med bara djungeln runt omkring sig som sällskap. Det är ingen tillfällighet att ett klipp från "Apocalypse" visas på en tv i Bangkok innan han åker till ön, för likt Kurtz i djungeln påverkas han av den märkliga omgivningen, av bristen på regler, och tappar bort sig själv ett tag. Till skillnad från Kurtz återvänder han dock, lite klokare, lite ledsnare. Kanske är den här delen filmens svagaste, ska väl medges. Allt går för fort, och när hans tillvaro lekfullt skildras som ett dataspel kastas man tillfälligt ur den ganska uppslukande stämningen, för att ett enkelt skratt ska lockas fram från publiken. Ett misstag, menar jag, särskilt som vissa som ogillar filmen i allmänhet anser att den scenen är filmens bästa.
När huvudpersonen kommenterar en films handling i en voice-over, kan det ibland kännas ansträngt. Här känns det helt rätt, och ger oss en direktkoppling till Richards tankar och insikter, ofta komiskt formulerade, ofta med någon extra nyans som tillför bilderna något. Den självinsikt berättaren uppvisar när han, som det verkar, kommenterar sina egna minnen, gör filmen till något mer än ett konstaterande av en tragedi. Man kanske kan drista sig till att kalla den en sedelärande historia. Fast på ett bra sätt.
En tanke slog mig, precis när jag var på väg att kalla recensionen färdig. Alla Danny Boyles filmer, förutom bagatellen "A Life Less Ordinary", handlar om en sammansvetsad grupp människor som splittras, för att deras vänskap inte håller för påfrestningar, för utmaningar eller problem. Antingen är detta ett cyniskt konstaterande: människor klarar inte av någonting, allra minst att umgås med varandra. Men kanske är det mera avsett som en varning. Det behöver inte bli så här. Inte för att knarkargemenskapen i "Trainspotting" är något att försöka hålla samman, men ni förstår kanske poängen. Alla flyr från problemen istället för att försöka lösa dem. Och det funkar inte.
Egentligen vill jag ge "Beach" en 4, men kanske är den inte helgjuten nog att förtjäna det. Den är iallafall intressant och tänkvärd nog att förtjäna en stark trea, och har faktiskt - hur patetiskt och gammalmodigt det än kan tyckas - något att säga.
© Anders Lindahl
2001-01-17
Originaltitel: The Beach
USA, 2000
Regi: Danny Boyle
Med: Leonardo DiCaprio, Virginie Ledoyen, Guillaume Canet, Robert Carlyle, Tilda Swinton, Staffan Kihlbom
Genre: Drama, Thriller
