Rabbit-proof Fence (2002)
Civilisationskritik till Peter Gabriel-toner
Den farligaste fördomen är tron att vi inte har några.
Det lilla visdomsordet kommer osökt till mig under och efter "Rabbit-proof fence". Alla civiliserade (?) nationer har sina mörka kapitel, där man efter några så kallade paradigmskiften och viss distans kan se tillbaka och upptäcka vad som gick fel. På den gamla gråa tiden, då vi inte var lika fönuftiga och upplysta som idag...
Den här filmen utspelas i 1930-talets Australien. Vad hände i övrigt i världen då? Den nordamerikanska södern hade sin segregation med vidhängande lynchningar av "överträdare" medan Sydafrika etablerade sin respektive rasåtskillnadspolitik. På Irland spärrades "lösaktiga" flickor in, eventuellt på livstid, i klostermiljöer med tukthusfunktion - se "Magdalenasystrarna". Och i Australien ville staten utplåna vansläktandet av den vita rasen genom..eh...subtila metoder som bortrövandet av barn med blandat etniskt ursprung. Det pågick fram till 1970. Det vill säga ungefär lika länge som svenska statens steriliseringsprogram av mentalt funktionshindrade.
Och nu var alltså tiden mogen för en film om "den stulna generationen". Kan man tala om institutionaliserad rasism "i all välmening?". Så verkar staten ha sett på sin uppgift i alla fall. Så kallade "halfbreeds", barn som hade aboriginska gener i sig men inte ansågs bortom allt hopp ur civilisationssynpunkt, skulle avlägsnas från sin traditionella primitiva miljö och fostras, inlemmas i det nya folkhemmet där deras orena anlag skulle blekna bort, generation för generation enligt en snillrik plan.
Ansvarig för detta stolta projekt är i filmen Mr Neville, spelad av Kenneth Branagh med en genial kontroll över sina uttrycksmedel och utan de tendenser till karikatyr som vore frestande i sammanhanget. I vad som sägs bygga på verkliga händelser, hämtas tre flickor från sin aboriginmoders vård till Moore River, ett klosterliknande barnhem långt hemifrån, för att skolas in i majoritetskulturen. Men det mesta av filmen handlar om vägen tillbaka efter att de rymt - genom öknar och skogar, över floder, under stekande sol alternativt störtregn, med lite hjälp längs vägen à la "Straight story" men samtidigt jagade av lagen.
- Vi kan inte missa dem, säger Mr Neville trosvisst gång på gång.
Han tar sitt uppdrag på stort allvar och försöker överföra sin nit och pliktkänsla till polismakten som verkar aningen ljummare. Mer står på spel än bara tre förrymda flickor. Det handlar om ett helt sandslott modell större, på väg att rasa av symbolvärdet. Neville ser saken på lång sikt och våndas över följderna. Under tiden följer vi Molly, Gracie och Daisy längs det kaninsäkra stängslet som ska föra dem till friheten - världens längsta staket berättas det. Men det är inte riktigt så enkelt.
Landskapet i all sin rikedom och skräckinjagande kraft (särskilt de stora slätterna där man lätt kan försvinna) används till sin fördel, liksom kontrasterna mellan fågelperspektiv och ögon i extrem närbild. Den australiska floran och faunan lånar sig gärna til mystik, som i flera av landets mest framträdande filmer genom åren. Peter Weir och John Duigan är några av de regissörer som tidigare utnyttjat naturen i sitt hemland för att bygga upp en atmosfär som stannar kvar efter filmens slut.
Peter Gabriel står för musiken som inte ligger långt i tonläge från den han komponerade till "Kristi sista frestelse". Även harmonier från senaste CD:n "Up" har inlemmats, ett grepp som han använde redan för 20 år sedan då han utan att hymla återanvände eget material till Alan Parkers traumadrama "Birdy". Och visst är hans tonsättningar en tillgång, även om CD:n i det här fallet inte står lika starkt på egna spiror som "Passion", soundtracket till Scorseses tidigare nämnda frestelsefilm.
Det är Phillip Noyce som regisserat. Han har numera flera Hollywood-produktioner i ryggen, av varierande kaliber. Hans anseende överlag som pålitlig hantverkare har väl dock höjts sedan tiden då Tom Clancy, om jag minns rätt, avfärdade honom en B-filmare. Clancy var lindrigt förtjust i att Noyce fick förtroendet att ge sig på tegelstenarna "Patrioter" och "Påtaglig fara". Då hade Noyce ändå redan skrämt slag på fler än fritidsbåtsinnehavarna världen över med thrillern "Lugnt vatten" och möjligen är "Rabbit-proof fence" det bästa han gjort sedan dess. Detta sagt med reservation för att jag inte sett "The Quiet American" som kom för något år sedan.
Men har det här stråket av civilisationskritik funnits förr i hans filmer? Kanske en och annan knivsudd av det, men här skär det genom duken som en skalpell. Hur ser vi på oss själva och våra samhällens bärande ideologier? Fri marknad, liberalism, demokratisk imperialism, social ingenjörskonst, likriktning med de bästa avsikter? Det finns fog för entusiastiska förfäktare av garanterat frälsande modeller över hela skalan att rannsaka sitt samvete och sina värderingar. Då gör filmen ändå inte mer än att ställa upp ett exempel för oss att bedöma. Den berättar bara en av alla tillgängliga historier om personer som kommit i kläm för att de tillhör en minoritet eller envisas med att föra en "lägre stående" livsstil.
50-60 år framåt i tiden kommer de författare och filmregissörer som då vill nagelfara sina förfäders försyndelser knappast att sakna exempel från tiden kring det senaste sekel- och millenieskiftet när de letar efter liknande berättelser att förfasa sin samtid med. Men det visste ni redan.
© Johan Lindahl2004-05-13