Beyond Borders (2003)

Synd. Verkligen synd.

Dramatiskt filmberättande är av tradition ofta uppbyggt efter ett treaktsmönster och det är alltid tråkigt när man måste döma ut en lovande historia på grund av totalhaveri i den tredje och, på hockeyspråk, avslutande perioden. Det är kanske inte riktigt så illa här, men det slutliga narrativa sammanbrottet kommer i alla fall otrevligt nära. Svårigheten att förena idealism eller rentav altruism med romantik på film är inget nytt i och för sig - men varför lyckas så få? Nyligen var ”The Constant Gardener” ett lysande exempel på att det går om man verkligen anstränger sig.

"Beyond Borders" får en, i alla fall bildligt, flygande start. Clive Owen kliver in och kraschar ett party, närmare bestämt en välgörenhetsbal i London år 1984. Det är en kraftfull, provocerande entré och vi får snabbt intrycket av en handlingskraftig person med höga ideal men med bristande känsla för diplomati. Angelina Jolie gör societetsfrun som övertygas av hans patos och inspireras att göra något mer av sitt eget skyddade liv. De träffas nästa gång i Etiopien, där hon får smak för idealismen och engageras i FN-arbete. Det blir ett heltidsengagemang för henne efterhand, även om hon hamnar i en administrativ position och tar alla chanser att komma bort från kontoret. Fler världsdelar betas av, när Kambodja och andra för tillfället heta krishärdar behöver akuta inryckningar. Owen, som spelar en läkare, har svårt att rätta sig innanför ramarna som monterats upp av den globala hjälporganisationsgemenskapen. Man får hela tiden känslan av att han tar fler risker än han borde och tvingas till oheliga allianser för att åstadkomma det han vill. En mystisk och påfallande osympatisk representant för någon underrättelseverksamhet (CIA?) verkar dyka upp överallt där Owen råkar vara - men vad är hans funktion i filmen egentligen? En mer utvecklad (och förtroendeingivande) figur är Owens assistent och 'soulmate', spelad av Noah Emmerich. Om han verkar bekant men svår att placera är det inte omöjligt att det är från ”The Truman Show" hans nuna fastnat i minnet.

Flera starka scener och laddade situationer uppstår, som när ett spädbarn får förtroendet att hantera en handgranat. Men det är något som skär sig efterhand. Manus (av Caspian Tredwell-Owen) verkar progressivt försvagas och desperat famla efter fast mark just när det borde vara mest slipat. Kombinationen Jolie-Owen är...inte oäven, Owen för att han kan visa blixtrande ilska och beslutsamhet medan Jolie byter skepnad och utvecklas, men det blir svårare att förklara de alltmer irrationella handlingsmönstren. Hon är ju känd för att ge sig ut på liknande uppdrag i verkligheten, vilket borde tillföra en känsla av förankring i reella värden, men filmarna väljer det tillspetsade framför det trovärdiga på ett sätt som till slut nästan känns ovärdigt.

Jag tvingas med tungt hjärta instämma i den kritik som bland andra Leonard Maltin riktat mot filmens splittrade identitet. Filmen har såvitt jag förstår inte blivit någon större succé ekonomiskt heller och det är synd på sådan potential. Det är ännu ett fall av dessa filmer som verkar vilja berätta något som attraherar mig, men därefter smygande avviker in på en annan, mer uppkörd och överdrivet melodramatisk väg. Det ser ut att handla om individuellt ansvarstagande och sedan blir alla mer och mer ansvarslösa, och inte på ett sätt som fungerar till filmens fördel.

Manuset har gått ur hand i hand under några år och haft presumtiva namn som Oliver Stone och Ralph Fiennes häftade vid sig. Hade det blivit bättre? Martin Campbell (”The Mask of Zorro”, ”Goldeneye” med flera) lyckas bra med att illustrera nöden och konflikterna i svältens Afrikas horn och Sydöstasien. Korruption och krigsherrar (som de kallas när de håller till i tredje världen och inte leder en nation som, säg, USA) komplicerar försöken att åstadkomma något positivt. Det är trovärdigt en bra bit in, tycker jag, med min begränsade men inte helt försumbara erfarenhet av utlandsarbete (och kanske ännu mer utifrån vad personer med mer erfarenhet från de i filmen berörda kontinenterna berättat). Men sedan får Mr Campbell en övermäktig uppgift med att knyta ihop och komma till ett logiskt, rimligt klimax. Jag skulle vilja rekommendera filmen för det den visar så länge den håller balansen, samtidigt som jag överväger att karva en skåra i skivan där, grovt räknat, den sista halvtimmen finns inprogrammerad.

© Johan Lindahl
2006-05-20

Originaltitel: Beyond Borders
USA / Tyskland, 2003
Regi: Martin Campbell
Med: Angelina Jolie, Clive Owen, Teri Polo, Linus Roache, Noah Emmerich

Genre: Drama, Krig, Romantik
Svensk biopremiär: 2004-06-11

Sök