Ladykillers (2004)
Fiaskot uteblir med ansenlig marginal
Under en diskussion med en (för övrigt väldigt trevlig) engelsk familj i somras, om allsköns otyg, råkade vi komma in på film. Av någon anledning också på just bröderna Coen. Jag råkade möjligtvis hävda att de tillhörde den lilla minoritet i sin yrkeskår som aldrig gjort någon riktigt usel film.
- Jodå, nu har de gjort en, invände mannen i familjen och använde något adjektiv i nivå med "absolutely abominable".
Om jag minns beskrivningen rätt (men det kanske jag inte gör) så hade premiärpubliken i London lämnat lokalen i lämmelströmmar. En tänkbar anledning kan vara att originalet ska vara en svartsynt engelsk fars från 1955 med Alec Guinness och Peter Sellers. Att våga göra om en sådan film borde rimligtvis betraktas som helgerån på brittiska öarna.
Hade jag själv sett förlagan kanske jag inte varit lika välvilligt inställd. Jag förväntade mig i stort sett vad som helst. Och det fullständiga fiaskot uteblev med ansenlig marginal. Tvärtom tycker jag att det här är mera Coenskt än komedin ”Intolerable cruelty" trots att de alltså, för första gången, gett sig på remake-genren. Det är också första gången båda bröderna anges som regissörer, vilket kanske är mer av en formsak. För dem som var på samma våglängd när "Arizona Junior" och "Barton Fink" släpptes kan det här fungera. Men jag kan bara tala för mig själv. Det fungerade. Det påminner en hel del om "Welcome to Collinwood", med utgångspunkten i ett gäng misslyckade småförbrytare på väg mot sitt livs kupp. Men ”Ladykillers" går några steg längre för att illustrera devisen ”den som illa gör, illa far”.
Tom Hanks äger nästan filmen, som professor Goldthwait Higginson Dorr, en gentleman som reciterar poem av Edgar Allan Poe, låtsas vara kyrkomusiker och snärjer in den enklaste fras i ordmassor som antingen är musik för örat eller direkt kväljande för den som snedtänder på svadan. Om man är så lättroad att bara leveransen av meningar som "We must all have waffles forthwith" förlänger munnen, så är halva behållningen med filmen vunnen. Och vissa delar av mänskligheten var det, åtminstone den här gången. Då kan man förlåta att även firma Joel & Ethan upprepar sig ibland. Här finns ett kritiskt moment med skjutvapen inblandade, snarlikt en scen i "Intolerable cruelty". Och Marlon Wayans karaktär vräker ur sig så många runda ord ur 'hippety-hop'-katalogen (änkan Marvas ordval) att det nära nog når en kritisk massa. Men den här filmen kommer undan med det.
Inledningen med credits i gammalklassisk, lätt apokalyptisk stil ovanpå gospel och spirituals från djupa södern förvarnar om något domedagsaktigt, särskilt när det kombineras med åkningar över broar och en flod vi får se mer av senare. Svarta fåglar slår sig ner på anskrämliga stenskulpturer som om de vore gamar på jakt efter lätt byte. De återkommer också.
Men det börjar som en smått putslustig historia, från en del av amerikanska södern som verkar ligga i ständig dvala sedan tiden för "Borta med vinden". Förutom små anekdoter som skvallrar om något slags nutid, ser vi en skenbar idyll i ett ganska charmigt bakvatten. Några av de bästa bitarna i filmen är introduktionerna av professor Dorrs medhjälpare, ofta närmast komplett misslyckade i sina respektiva gebit. Men de ger inte upp. Sade jag medhjälpare? Medbrottslingar, är sanningen. Dorr har en plan - att hyra ett rum hos gamla Marva Munson och sedan utnyttja hennes källare för att borra en tunnel till stadens kasino, där det ska finnas en skatt att dela på. Men gruppen är sammansatt av individer som snart går varandra på nerverna och änkan ovanpå börjar ana att något luktar bränt.
Det här går över i en mörkare ton, aningen i nivå med "Barton Fink" men samtidigt med en dragning åt moralkakehållet. Men intrigen interfolieras med scener från gudstjänster med gospelstuk och annan vardagskomik som bidrar till en permanent godmodighet bakom de grinande sarkasmerna. Det kunde ha slirat rejält, men filmen tappar som genom ett mirakel aldrig greppet. Till stor del för att Tom Hanks aldrig tappar sin mask. Han är ofelbart och kontrollerat slug, beräknande, vältalig och - rolig, tiden ut. Det är egentligen omöjligt att tro på professor Dorr som en existerande personlighet i dagens verklighet, men i den här filmen går det.
En annan återkommande poäng är att Marva Munson (Irma P. Hall, senast sedd i en scen som Jamie Foxx mor i thrillern ”Collateral") är att hon som god och gudfruktig kvinna donerar sina oftast magra överskott till Bob Jones University. Det är ett etablissemang mest (ö)känt för sina rasistiska intagningsprinciper, vilket har gått den afroamerikanska änkan helt förbi. Nej då, det är ett bibliskt baserat bildningsinstitut och ingen i filmen upplyser henne om andra störande detaljer.
”Down in Carolina way/lived a man name o' Big B.J./ B.J. went a got a school/ founded on caucasion rule/ Bumper sticker on his Ford /says honkies' if you love the Lord...". Citat från ”We don't need no color code" av och med Steve Taylor från LP:n ”Meltdown" 1984. Så fick jag in honom i en recension till, helt oprovocerat.
Är för övrigt "colon irritabile" (det vill säga problem med matsmältningen) en ny filmtrend? Det var inte länge sedan "Along came Polly" använde detta inte helt ovanliga hälsoproblem som basen för en mätbar procentsats av sina gags. I "Ladykillers" är det en av Dorrs kumpaner som drabbas av desperation vid olämpliga tillfällen när nöden sätter in utan förvarning.
Alla filmer där hundar går ur tiden under absurt fasansfulla former tjänar för övrigt in automatiska stilpoäng i min bok. Allt som allt, en av årets absolut roligaste filmer, helt enkelt. Men tro för all del inte på mig.
© Johan Lindahl2004-11-01