Barton Fink (1991)
"I'll show you the life of the mind"
Storslam i Cannes 1991, jämförelser med Orson Welles. Vill man vara tyken kan man säga att bröderna Coen knåpade ihop en film som slog an helt rätt ton för ”den sortens sammanhang”. Men jag tänker inte vara tyken, även om typiska ”festivalfilmer” långt ifrån alltid faller mig på läppen. Jag älskar den här filmen.
Visst hade det här kunnat bli smärtsamt tråkintrospektivt och filmskoleaktigt. Framgångsrik pjäsförfattare (Turturro) från New York reser på 1940-talet till Hollywood för att pröva lyckan och sin integritet i filmens krassa värld. Hans ideal, illusioner och konstnärliga ambitioner får sig förstås ett antal rejäla törnar. Han drabbas av skrivkramp och tillbringar påfallande mycken tid stirrandes på sin skrivmaskin - och på en bild som hänger på väggen strax ovanför den. Tja, det låter ju ... lite torrt.
Men musiken, stämningen, dialogen och inte minst humorn gör "Barton Fink" till en njutning istället för ett prinsessan-på-ärten-prov för pretentiösa. Varje gång jag ser den bokstavligen skrattar jag av beundran. Med ett självförtroende som inte står nyss nämnde Welles efter bygger bröderna en tekniskt fulländad, djärvt bisarr och inte så lite cynisk film om konsten. En film som också är konst i ordet härligaste betydelse.
Karaktären Barton Fink är dock rent ut sagt en tråkmåns. Reserverad, självömkande, lite nedlåtande, dyster. En riktig bror duktig är han också. För att inte smittas av Hollywoods glamour tar han bostad i det nedslitna Hotel Earle. ”A day or a lifetime”, står det lite olycksbådande på brevpappret. På detta till synes nästan folktomma ställe (om det inte vore för alla skorna i korridoren), där tapeterna lossnar från väggarna i hettan och de enda anställda verkar vara Chet (Steve Buscemi) och en uråldrig hisskötare, bor också Charles Meadows, en av de ”vanliga människor” som Fink vill skildra i sina berättelser och säger sig brinna så starkt för.
Men när Charles (en helt suverän John Goodman) börjar berätta sina skrönor från försäkringsförsäljandets förunderliga värld är Barton påtagligt ointresserad. Han brister hellre ut i lovsång över den Nya Teater han vill skapa eller beklagar sig över hur synd det är om honom som måste arbeta i själens dunkla vrår istället för med ett ”förutsägbart” vanligt kneg. Charles, som ger intryck av att vara enkel, är förstås inte det. Bakom hans banala ord lurar intelligens, bakom hans blygsamma, ursäktande fasad anas ett mörker. Faktum är att han skulle kunna förklara en hel del för Barton om ”the life of the mind”. Men Barton lyssnar inte.
Bröderna Coen är precis tvärtom. De lyssnar. Därför är dialogen i deras filmer så bra - hämtad ur verkligheten men tillsnyggad och koncentrerad. Replikerna fortsätter i ens huvud, bygger vidare, skapar tankar. Inte storslagna filosofiska tankar, för det mesta, men Coens behärskar konsten att bedöma hur mycket som måste sägas rakt ut och vad som en uppmärksam tittare hellre räknar ut själv. I en film med förhållandevis lite dramatik (om man undantar slutet) är det ofta istället rappa replikskiften som får filmen att med jämna mellanrum andas lite snabbare.
Bartons första uppdrag blir att skriva en brottningsfilm, en strukturerad och regelstyrd genre. I sin desperation tar Barton kontakt med en avdankad Faulkneresk författare och hans älskarinna/sekreterare. Även här kastar han bort alla tillfällen som bjuds att lära sig något, exempelvis en inte oviktig detalj kallad empati, och deadlinen kryper allt närmare. Den principfaste Barton är i det närmaste livegen hos ytliga producenter vars lojalitet är lika flyktig som deras fraser är automatiska och tomma. Hur ska det gå?
Upplösningen blir inte den väntade. Inte riktigt. Det är mycket bättre än så.
Det finns alltså en handling, och den är bra. Det finns Underliggande Symbolik och Parafraser, för den som går loss på sånt. Men Barton Fink är också en film så tekniskt välgjord att det faktiskt berikar upplevelsen (till skillnad filmer som "Pianot", där det snygga närmast skamset draperas utanpå filmen som ett dyrt presentpapper). Roger Deakins foto är förstås fantastiskt. Typer som hamrar in bokstäver i så täta närbilder att man kan känna fibret i papperet och vida vyer vackra som tavlor. Det här var den film som inledde deras samarbete, och det har föga överraskande fortsatt sedan dess. Carter Burwells musik är givetvis underbar. Självklart, men ändå nämnvärt. Ibland är det okej att formen blir lika viktig som innehållet, i alla fall när formen är så makalös som här.
För att, av någon anledning, parafrasera Sarah Leander: Vill ni se ett mästerverk, se den här.
© Anders Lindahl
2002-08-08
Originaltitel: Barton Fink
USA, 1991
Regi: Joel Coen
Med: John Turturro, John Goodman, Judy Davis, Michael Lerner, John Mahoney, Tony Shalhoub, Jon Polito, Steve Buscemi, David Warrilow
Genre: Drama, Komedi
Teman: Meta
Ingår i följande teman
