Schindler's List (1993)
Undervisningsmaterial eller underhållning?
I ett avsnitt av ”Seinfeld” lider Jerry av sexuell frustration på grund av att han inte fått träffa sin flickvän på länge. Hans föräldrar som är på besök får honom att gå på filmen ”Schindler´s List” tillsammans med flickvännen och de tillbringar hela besöket på biografen med att hångla. Resterande tiden av avsnittet går för Jerry åt till att på olika sätt försöka förhindra att hans föräldrar får veta att han satt och hånglade under en så Viktig film som just ”Schindler´s List”.
För Steven Spielbergs tre timmar långa epos är onekligen en av de filmer som ansetts vara Viktig – även på statlig nivå. Ett epitet som är få filmer förunnat. En mängd skolklasser i Sverige fick på skolans bekostnad, traska iväg och se filmen och judeutrotningen blev återigen ett aktuellt ämne – även på den politiska dagordningen när filmen kom. Själv har jag sparat en Expressen-tidning från tiden då filmen hade premiär och minst tre uppslag i tidningen kan man lugnt hävda har stark anknytning till filmen ”Schindler´s List”.
Är då filmen att betrakta som informationsmaterial eller god underhållning? Kort sagt är ju filmens starka sida dess realism vilket gör det förstnämnda mer troligt. För grundstrukturen i manuset är väldigt enkel – tänk ungefär Dickens ”En julsaga” fast utspelad under andra världskriget. Oscar Schindler är en rik kvinnokarl som får dollartecken i ögonen när han i Krakow inser att han kan tjäna en rejäl hacka på den billiga arbetskraft som judarna plötsligt blivit. Han startar en fabrik som tillverkar kokkärl och allt flyter på medan kriget och nazisternas ”slutgiltiga lösning” börjar realiseras utanför fabriksportarna. För de judar som arbetar på fabriken är Schindler det sista hoppet och Schindler själv börjar snart förstå det, vilket leder till hans första steg mot förändringen till en god och självuppoffrande människa.
Huvudkaraktären Schindlers utveckling fungerar dock som en ganska lagom engagerande kuliss mot vilken alla grymheter i filmen visas. Tanken är att vi som publik ska identifiera oss med Schindler – detta understryks genom de egenskaper Spielberg utrustat vår protagonist med. Han talar bland annat med mindre tysk brytning än någon annan i filmen och när nazisterna lyssnar på tyska marscher på skivspelaren lyssnar Schindler på Ella Fitzgerald. Karaktärens tyska drag suddas ut och ersätts med traditionella amerikanska värden, vilket kanske kan irritera om man är på det humöret - eller så erkänner man tyst för sig själv att det faktiskt funkar. Liam Neesons snälldesperata uppsyn gör intryck och även om karaktärsutvecklingen känns tämligen förutsägbar och hans slutliga kapitulation inför de humanistiska värdena är lite väl ”over the top” så köper man det i alla fall.
Ralph Fiennes i rollen som nazisten Amon Goeth är tänkt att representera den oresonliga, massiva ondskan och sådana karaktärer är alltid svåra att göra trovärdigt på film. Fiennes gör ett fascinerande och kompetent försök att blåsa liv i karaktären men manuset låter aldrig Goeth få vara en människa, utan bara en tämligen platt, ond gubbe vars handlingar förblir omotiverade. Visst, det hade kanske varit att gapa efter mycket om man skulle ge sig på att förklara nazismens förehavanden och vart all denna ondska kommer ifrån, men slutresultat blir ändå att det känns som att något saknas.
När nu klagomålen är avklarade så kan man ju passa på att berömma några av de förtjänster som filmen har och främst så är det ju filmens otroligt realistiska och gripande scener som måste påtalas, både under scenerna i Krakow-gettot och i de olika arbetslägren. Fotot är utsökt och de svartvita bilderna är klassiskt ljussatta och mycket, mycket vackra. Spielberg använder färg i ett par scener på ett makalöst simpelt, men ändå genialt sätt för att få oss – och Schindler – att särskilja individen från de folkmassor som blir dödade och gör att ingen som ser filmen riskerar att bli avtrubbad av de massiva doser av massmord som förekommer i filmen.
Skådespeleriet är mycket trovärdigt – även från statistsynpunkt. Sällan har man sett masscener med så övertygande folkmassor tidigare.
Kort sagt så är ”Schindler´s List” värd de Oscars den fick – sju stycken närmare bestämt. Rent tekniskt så är filmen fulländad men tekniken har även lyckats bringa fram en synnerligen humanistisk och gripande historia som – trots att det finns småsaker att gå in och sura över – ändå gör den till, om inte Viktig, så i alla fall en Relevant film.
© Johan Hultgren
2004-05-03
DVD / Blu-ray
DVD-utgåvan av Schindlers List är en stilig historia – tills man försöker få ur filmen ur fodralet, vilket är en smått omöjlig historia. Men ett konstigt designat omslag lyckas dock inte ta udden av den fina behandling filmen fått i sitt digitala format. Bilden är anamorfisk 1,85:1 och är mycket bra med fin svärta i mörka scener. Filmen har också DTS 5.1 och även om ljudet mest är koncentrerat till fronthögtalarna så händer det en hel del i ljudväg i många scener. Filmen är uppdelad på två skivor – man får alltså gå fram och byta skiva efter ett par timmar. Med så långa filmer tycker ändå jag att det är befogat med en liten paus, och det är bra att den fina bilden och ljudet fått platsprioritet.Två dokumentärer medföljer. En på ca 70 minuter där Schindlers judar återberättar händelserna i filmen från sina egna upplevelser, och en kortare film som gör lite reklam för Spielbergs Shoah Foundation som jobbar för att bevara vittnesmål från folkmordsöverlevande. Det finns alltså inget material om hur filmen gjordes, vilket är väldigt tråkigt – det borde ju funnits någonting i alla fall. Extramaterialet är därmed knappt godkänt.
Originaltitel: Schindler´s List
USA, 1993
Regi: Steven Spielberg
Med: Liam Neeson, Ben Kingsley, Ralph Fiennes, Caroline Goodall, Jonathan Sagall, Embeth Davidtz, Malgoscha Gebel, Shmulik Levy, Mark Ivanir, Béatrice Macola
Genre: Drama, Krig
Teman: Andra världskriget Oscar för bästa film
Ingår i följande teman
