Romper Stomper (1992)
Triangeldrama bland nynazister
Om inte redan frasen "våld föder våld" redan använts som recensionsrubrik i en av mina favoritrecensioner här på russin.nu hade den legat nära till hands. Skinheads slår vietnameser som slår tillbaka, och när polisen möter på brutalt motstånd vid arrestering är de inte heller sena att replikera med kraft.
"I surrender!"
"Too late!"
"Oumph!"
Kontroversiell, brukar den beskrivas. Det mest kontroversiella, våldet och sexet åsido, är väl att "Romper Stomper" handlar om nynazister utan att det förklaras med pedagogisk tydlighet hur fel de har. Detta ska dock inte misstas för en axelryckning från regissörens sida gällande huvudpersonernas politiska åsikter, och absolut inte för medhåll. Låt dem tala till punkt och berätta sedan att de fortfarande har fel, ungefär. Så resonerade väl Tony Kaye inför "American History X" som kom sex år senare, och så resonerade väl Wright, även om vi aldrig får se någon klok man plocka isär Handos rasistiska resonemang. Snarare plockar skinheadsen sönder sin egen värld och visar på så sätt vilken lös grund den vilar på. Utan att det sägs rakt ut förstår man varför de flesta av filmens neonassar valt att stråla samman under ett så sorgligt banér - det känns bra att hetsa upp sig över någonting när man är ung och arg och osäker, och det är roligare att göra det tillsammans. En tydlig tråd är också hur många av dem saknar en fungerande familj och försöker hitta ett substitut i gänget, något som bara låter löjligt när det kläs i ord men hanteras skickligt i filmen.
De nynazister som filmen kretsar kring utstrålar i inledningen samma obehagliga hot som Alex vänner i "A Clockwork Orange", en film många jämfört med. Likheterna fortsätter i flera scener och även in i diskussioner huruvida filmens eventuella budskap är så subtilt presenterat att den istället kan locka "lättledda" tittare till efterapning. Nu är inte "Romper Stomper" ett mästerverk i samma tunga mening som Clockwork, men den har förtjänster som stundtals gör den till något ganska långt utöver det vanliga, inte minst en förmåga att ta musten ur tittaren som saknas hos mer behärskade kollegor i genren. Utöver övertygande skådespelarinsatser ökas nerven på av hårda pre-dogma-jumpcuts och ett rått, proffsigt foto. Som tittare känner man sig ofta smått mörbultad.
Hando, en ung Russell Crowe, regerar som en ung, arg far över sitt bångstyriga gäng av Melbourne-nassar och lyckas kombinera en till synes uppriktig omtanke om sina vänner med en total iskyla vad gäller invandrares väl och ve. Andra invandrares, ska man väl notera. Inte för att han är omedveten om att vita människor ingalunda var först i Australien, men nu är landet deras, resonerar han utan vidare motivation. När han träffar en ny tjej läser han högt ur Mein Kampf för henne under en stor hakkorsflagga som en post-coital mysstund.
Att tillsammans med ett gäng kompisar slå tre försvarslösa vietnameser blodiga är inget Hando uppfattar som fel, och redan denna scen torde egentligen vara nog för att tysta de som undrar över filmens budskap. Känslan i magen som infinner sig är väl budskap nog. Med tanke på vilka idioter Hando omger sig med, och vilken idiot han själv alltsom oftast är, känns det också lite löjligt att tro att någon skulle uppfatta det hela som propaganda. Endast Handos närmaste vän Davey (Pollock) verkar ha lite vett i sitt synbart långsamma huvud, och det infinner sig först sedan han blir kär i Handos senaste tjej.
"Gabe" är en tjej med många problem, och hanterar dessa på ett ofta svårbegripligt sätt som gör att man aldrig riktigt lär känna henne. Hon spelas väldigt väl (av filmdebuterande Jacqueline McKenzie) men man förstår henne helt enkelt inte. Samtidigt som det är en av filmens brister, gör det också filmen lite udda. Hon blir mer en katalysator än en karaktär.
Den andra katalysatorn, som rubbar den trygga, våldsamma värld gänget byggt upp är att de får motstånd. När ett gäng unga vietnameser i trakten slutligen tröttnar på att misshandlas gör de gemensam sak och kickar rent ut sagt skiten ur Handos gäng i en lång, stressig och våldsam scen. Om man oroar sig över den måhända osunda glädje som här infinner sig hos en som tittare, kan man trösta sig med att den sannolikt kommer ur en stark rättvisekänsla. Det är verkligen deras tur att få stryk. Givetvis är nu förutsättningarna inte de bästa att engagera sig i nassarnas vidare öden och äventyr, men eftersom de fortfarande är huvudpersoner - nu på flykt och fyllda av patetiska drömmar om hämnd - finns det inget annat val. Vad som inträffar nu är dock att filmen övergår i ett slags triangeldrama med drag av roadmovie.
Det är något av ett vågspel, men också ett lyckat sådant. Fokuset snävas alltmer av och sidokaraktärerna plockas gradvis bort, vilket ger utrymme för ett slut som höjer filmen över mängden; oelegant, rått och sorgligt med en minnesvärd slutbild. Detta slut, mer än något annat, gör att jag gärna glömmer filmens få svagheter och känner att jag sett något riktigt starkt.
Genom att inte ställa sig på talarpodiet övertygar "Romper Stomper" som porträtt av en våldskultur. Och poängen, som vissa oroas av att inte hitta skriven på sina näsor, finns ju där - men som en naturlig del av handlingen snarare än en monolog från en av huvudpersonerna. Fyra russin.
FOTNOT
Daniel Pollock, som spelade Davey gick tragiskt nog bort under filmens efterproduktion. Officiellt betraktas det som ett självmord, men Russell Crowe har i en intervju sagt att han själv tror att det det var en olycka, med motivationen att Pollock (som led under ett narkotikaberoende) var "olycksbenägen".
© Anders Lindahl2004-05-04
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Om ingen i själva filmen gör något tydligt statement som man kan sympatisera med, så gör regissör Geoffrey Wright detta en bit in i de intervjuer från 1992 som utgör lejonparten av extramaterialet på Atlantics utgåva från 2003. Med några få ord lyckas han bortom allt eventuellt kvardröjande tvivel övertyga både om sina goda avsikter och dela med sig av sin brist på tilltro till "myten om den ointelligente tittaren". Det stora problemet med denna bit av extramaterialet är att Wright ser oerhört svettig och obekväm ut under strålkastarljuset, i en väldigt bokstavlig betydelse, men som antar symboliska proportioner och får honom att se lite defensiv ut.
Mer bekväm i strålkastarljuset, redan då, verkar Russell Crowe vara. Att se såpass gammalt intervjumaterial med denne (välförtjänte) superstjärna, långt innan det var självklart att han skulle bli Riktigt Berömd är förstås roligt. Personlighetsmässigt verkar han inte ha genomgått några enorma förändringar. Tonfallet är påfallande likt det i extramaterialet till Gladiator. Jacqueline McKenzie verkar vara sin karaktärs raka motsats och skrattar sig igenom varannan mening, vilket kanske kan muntra upp lite efter filmen. Tony Lee slutligen, som spelar en av de vietnamesiska ungdomarna, reder ut begreppen lite och breddar perspektivet.
Jag vågar påstå att dessa gamla intervjuklipp, lite oslipade och synbart hastigt förberedda, gör skillnaden mellan en intressant DVD-utgåva och en "helt normal" sådan.