Ran (1985)

Kaos när det är som mest filmiskt

5 russin

Kurosawa hade filmat Shakespeare förut när han gav sig i kast med Kung Lear. "Throne of Blood", hans Macbeth-variant från 1957, kan väl ses som en förövning med ett par liknande scener om än i svartvitt. Men ambitionsnivån i "Ran" slår det mesta, inte bara bland Akiras egna verk. Tio år brukar man säga att det tog att göra filmen. Vad betyder det?

Det betyder bland annat att det lagts ner ett enormt arbete på mäktiga borgar, grannt kostymerade arméer och brutala fältslag med till synes dödsföraktande stunts. Inte i syfte att skapa en mysig matinéstämning, utan snarare att peka på krigets vidrighet. Inte stunts där någon djärvt hoppar av en häst i farten, elegant svingande sin sabel, utan stunts av den typen där en stackars skjuten ryttare faller av sin häst som en säck och ser ut att vara mycket nära att trampas ner av de efterföljande hästarna. Att det är såpass sent i någon odefinierad japansk historia att gevär hunnit bli en naturlig del av kriget avslöjar en del om ambitionen. Glöm stolthet och virvlande svärdskonster, säg hej till fåfäng blodspillan.

Det betyder också att något i historien måste ha fångat Kurosawa på ett särdeles starkt vis. Tja, det är inte de muntra skämten, kan jag lova, även om även bardens allra mest tragiska pjäser har ögonblick av folklig humor varav ett fåtal letat sig in även i "Ran". Snarare är det rader som "Gråt inte. Detta är livet på jorden." och fraser om hur gudarna står maktlösa inför människans iver att döda som lockat.

Åldrade krigarkungen Hidetora, en måhända övertydligt gammelsminkad Tatsuya Nakadai, abdikerar av egen vilja och lämnar över sin makt till sina tre söner i början av filmen. Ja, det är iallafall tanken. Men yngste sonens hårda ord om dårskapen i pappas plan gör honom snabbt arvlös. De två äldre sönerna är inte sena att svika sin far, den ene vilt påhejad av sin hustru, och så är karusellen i full gång. En blodig, dyster karusell som på karusellvis inte verkar leda någon vettig stans alls.

Med det inte sagt att filmen är meningslös, den är bara mörkt besatt av det meningslösa. Inte ens goda handlingar får garanterat fina konsekvenser. Rättvisa och ett lyckligt slut är liksom varken Kurosawas eller Shakespeares tekopp.

Förlåtelse är nog en betydligt viktigare sak än rättvisa i filmen. Nog för att Hidetora har begått en hel skändliga dåd under sina femtio krigiska år som klanledare, men när han förråds av sina närmaste och fångad som en råtta ser sina trogna vasaller dö en efter en för att han ska kunna begå harakiri i lugnan ro - något han inte riktigt kan förmå sig att göra - är det omöjligt att inte känna medlidande. Och medlidande möter han i den både inre och yttre resa han halvt vansinnig istället företar genom ett dystert landskap i sällskap av ett par lojala undersåtar. Bland dessa finns narren, som på typiskt Shakespearevis blir intressant när han slutar vara rolig och blir en viktig karaktär utan att egentligen driva handlingen åt något särskilt håll.

Det blir en resa genom Hidetoras förflutna, där han möter forna offer på helt andra villkor. Att det är en film om förlåtelse blir bara tydligare genom att den kanske allra starkaste karaktären är helt oförmögen att förlåta. Äldste sonen Taros hustru, Kaede, vars familj blivit offer för Hidetoras framfart och vars oförglömligt kusliga röst låter halvt gråtande och halvt skrattande på samma gång, har inga som helst skrupler i sina dunkla ambitioner. Inte olik fru Macbeth, fast med andra slutliga mål i sikte, är hon en fantastisk karaktär i sin mörkt färgstarka tydlighet. Tydlig är hela filmen, såpass att den nästan kan beskrivas som enkel. När man väl lärt sig namnen på de inblandade och lärt sig se skillnad på dem med och utan hjälm är det ingen större intellektuell utmaning att hänga med. Desto mer jobb blir det att behålla en positiv människosyn och tur är det väl att det finns några karaktärer som förtjänar ens respekt, även om inte heller dessa har någon som helst garanti att lämna duken levande.

Det är inte svårt att se Tsurumaru i slutbilden som en metafor över hela mänskligheten. Inte svårt, men inte heller särskilt upplyftande. Och "Ran", det betyder kaos. I den klassiska scen där Kurosawa tonar ner stridslarmet och bara låter Tôru Takemitsus suggestiva tema ligga över de grymma bilderna är det kaos i dess mest filmiska form.

Sammanfattningsvis kan jag inte se något annat alternativ än att dela ut fem russin, för en konstnärlig vision förverkligad på ett helgjutet och gripande sätt. Jag får helt enkelt sluta se mästerverk ett tag, så att det inte känns som om det går inflation i femmorna...

© Anders Lindahl
2004-05-02

DVD / Blu-ray

Atlantics DVD-version som kom ut i april 2004 är en ganska enkel historia. Inga dokumentärer, blott en trailer och lite enklare textinfo. Det är ej heller någon 16:9-utgåva, utan det rör sig om en widescreenversion på 4:3-bild. Bilden, som definitivt inte är dålig i gemen, röjer enstaka brister i de mest komplexa scenerna som där soldater myllrar fram kring en rökomhöljd borg. Priset är å andra sidan därefter, så om du inte ids vänta tills nästa gång SVT tar sitt förnuft till fånga och visar "Ran" är den nog vad du söker.
Originaltitel: Ran
Japan, Frankrike, 1985
Regi: Akira Kurosawa
Med: Tatsuya Nakadai, Akira Terao, Jinpachi Nezu, Daisuke Ryu, Mieko Harada, Yoshiko Miyazaki, Hisashi Igawa, Masayuki Yui

Genre: Drama, Krig
Teman: Shakespeare på vita duken

Ingår i följande teman


Shakespeare på vita duken




     

Dela |