Barry Lyndon (1975)
Om livet som gentleman
Huvudpersoner på film har ofta en dröm. Lika ofta styr ödet och hårt arbete dem mot det välförtjänta förverkligandet av nyss nämnda dröm. Det finns skäl till att saker händer i filmens och böckernas värld. Att göra en visuellt perfekt och påkostad film om en karaktär som inte verkar ha någon egentlig koll på vad han vill, som drivs genom världen av nycker och tillfälligheter verkar lite konstigt. Att någon skulle göra en film som "trots" detta känns på samma gång engagerande och konstaterande, allmängiltig och personlig, och får tre timmar att kännas som för lite låter rentav mycket märkligt. Det gjorde Kubrick.
Missförstå mig rätt. Det är inte alltid man känner för att kolla på "Barry Lyndon". Om man inte bestämmer sig från början för att verkligen se den, på filmens egna villkor, blir det en ganska seg och meningslös historia. Man måste helt enkelt lita på att det finns ett skäl till att Kubrick valde att göra filmen, och därigenom dra slutsatsen att den är värd att se.
På 1700-talet levde en man vid Redmond Barry, om man får tro den konstaterande men nästan lite medlidsamma berättarröst som i ett Dickenskt tonfall guidar oss genom handlingen. Oskicket att i återkommande kapitelskyltar avslöja i stora drag vad som kommer hända härnäst känns också Dickenskt, men det här är ingen Oliver Twist. Vår huvudperson är inget under av godhet, han är lika snar att åsamka lidande som benägen att själv utsättas för det, och räkna framför allt inte med att allt kommer sluta lyckligt.
Barry blir i sitt födelseland Irland kär i Nora, vilket leder till en duell med en engelsk gentleman och en landsflykt. Det blir en resa genom historien, i ett Europa härjat av ett krig vars orsaker är så komplicerade att berättarrösten inte ens ids ge sig in på dem, och genom ett liv som präglas av att Barry gör vad han måste för att klara sig och allra helst kunna leva som en "gentleman". En gentleman är för övrigt inte riktigt vad man spontant förknippar med ordet, utan i första hand någon som inte behöver arbeta, någon som kan njuta av livet.
Andra karaktärer dyker upp och försvinner, ibland med stora konsekvenser, ibland med inga alls. Saker händer - både bra och hemska saker - och man vet inte varför. Barry gör si och så, nästan alltid av uppriktigt själviska skäl. Han vill vara en god far, han vill ha en lord-titel, han vill det ena eller det andra, och till slut har ett liv förflutit (eller åtminstone den del av det som berättaren säger sig veta någonting om). Det blir till sin helhet en cynisk och samtidigt mänsklig film. Det känns som om den säger en hel del, men på ett så snyggt sätt att man aldrig känner sig mästrad. Den känns viktig.
Och kanske viktigast: det är en vacker film. Att tala om att vissa filmer har bilder vackra som tavlor känns nästan löjligt när man ser vad Kubrick åstadkommer här. Man blinkar tvivlande, stirrar i häpnad och hoppas att han ska hänga kvar på landskapsbilderna längre än vad som är narrativt motiverat ... för det är så snyggt. Att zooma, snarare än att åka med kameran, är här en konstform. För vissa interiörer har de också lagt ner hårt arbete på att kunna filma i skenet av stearinljus. Det kan låta som mycket möda i onödan - det går väl att ljussätta lika väl, tänker man - men det är värt det. Oj, vad det är värt det.
"Barry Lyndon" är en av de där femmorna som framförallt är perfekt. Den är inte kall - exempelvis finns det en scen så sorglig att man inte vet vart ska ta vägen när man ser den - och inte tråkig - den sista duellscenen är exempelvis förkrossande spännande i sin olidliga långsamhet - men i första hand är den perfekt. Fem russin? You bet!
FOTNOT:
Hmmm. Snöpliga tillfälligheter avgör livet, planer går i stöpet, jättesnyggt foto, kallt och samtidigt så mänskligt ... kan det här vara en av bröderna Coens favoritfilmer? Jag tror det ...
© Anders Lindahl2002-11-09