Familjehemligheter (2001)

En svart historia med Ang Lee-komplex

Om det fanns Oscarsstatyetter för kategorin ”övertydlig symbolik som inte borde funka men som gör det ändå” så skulle ”Familjehemligheter” kammat hem dem. Givetvis åsyftas den husgrund som familjen Bendricks hem vilar på, som sakta men säkert vittrar sönder.

- Bäst att riva ner skiten och bygga nytt, säger husexperten till familjefadern Bosse, som gör allt för att trivialisera problemet för sin hustru och sina barn. Det visar sig att förtroendet inom familjen är minst lika skakigt som husgrunden och familjemedlemmarna har alla sina olika sätt att distansera sig från varandra.

När familjen sätter sig vid middagsbordet och Bosse berättar att han har möjlighet att bli vice VD på toapappersföretaget där han jobbar, tas beskedet emot med skepsis och hopplöshet istället för glädje och för mamman Mona, spelad av Maria Lundqvist, blir detta en signal om att sista tåget nu lämnar stationen. Hon tar upp kontakten med en gammal kärlek från förr och inleder ett förhållande på sidan om. Barnen snappar upp föräldrarnas uppgivenhet och vänder aggressiviteten mot sig själva.

Det låter inte särskilt muntert när man beskriver handlingen i Kjell-Åke Anderssons film, men faktum är att regissören lyckats införa en tämligen unik svart komisk ton i filmen. Vi förstår att allt kommer gå åt helsicke, och även om det stundtals är smärtsamt så är det ändå tämligen underhållande.

Manuset har en fin fingertoppskänsla som förmedlas på ett mycket trovärdigt sätt av den duktiga skara skådespelare som deltar. Det hela känns som en blandning av Ang Lees ”Ice Storm” och Carin Mannheimers radhustragedi ”Svenska hjärtan”. Framför allt första halvan av filmen påminner mycket om Ang Lees kompetenta men något överskattade film, där fokus ligger på att skapa distans mellan karaktärerna med diverse subtext och lågmälda, inbördes frustrationsutbrott. När sista halvan av filmen låter Rolf Lassgård löpa amok med en slägga så klingar däremot en av de bästa scenerna i tv-serien ”Svenska hjärtan” bekant – nämligen när Torsten, efter en otrohetsbekännelse från hustrun, går bärsärkagång med en gräsklippare i vardagsrummet. Är det så att svenska medelålders män verkligen saknar bättre medel att uttrycka sin frustration på?

Tre fjärdedelar in i filmen så är ”Familjehemligheter” fortfarande en tokbra film. Då händer något. Som genom en fingerknäppning försvinner den svarta karaktär som utmärkt hela filmen så här långt. Tredje aktens konfliktlösning och klimax tappar således allt sitt bett och det hela mynnar ut i ett stort ”jaså”. Slutet är dock oförutsägbart, men bara för att man hade förväntat sig ett mycket smartare slut än det vi bjuds på i filmen. Måhända var tanken att skapa något sorts illusoriskt lyckligt slut, som exempelvis ”Blue Velvet”, men resultatet känns istället inkonsekvent och ytligt.

Att handlingen är förlagd till 70-talet är också en smula mystiskt, då manuset inte bekräftar detta någonstans – förutom en kort Robert De Niro-"You talkin' to me"-referens från äldsta sonen. Istället vräks det på med kitschiga kläder, funkiga frisyrer och gamla nostalgiska smörpaketsförpackningar, utan att någon riktigt verkar veta varför. Det verkar mest som att regissören tyckte att det var tråkigt att all fin överbliven rekvisita från ”Tillsammans” skulle gå till spillo. Det är en tidlös historia som spelas upp och om man då ska flytta runt den i tiden så vore det skönt med åtminstone ett skäl till varför man valt att göra så.

När det gäller svensk film så klagas det ofta på teatraliskt skådespel och scenskådespelare som aldrig kan vänja sig vid de subtila gester som kamerans närbilder kräver. ”Familjehemligheter” är dock ett skolexempel på BRA svenskt skådespeleri. Rolf Lassgård är helt fantastisk – även om manuset får hans karaktär att spåra ur ibland. Maria Lundqvist har dämpat sig betydligt från sina mer komiska roller och är här trovärdig ut i fingerspetsarna som mamman som tröttnat på att vara mamma. Barn- och ungdomsskådespelarna sköter sig också mycket bra.

Sammanfattningsvis så är ”Familjehemligheter” en film som tacklar välbekanta ämnen som avhandlats hur många gånger som helst genom dramatikens historia. Men den tacklar dem faktiskt jäkligt bra stundtals och vissa scener är mycket skarpt skrivna. Dessvärre håller den inte ändå fram och slutet blir varken hackat eller malet – men det är ändå fullgod underhållning och en snygg, bra svensk film.

© Johan Hultgren
2004-04-15

Originaltitel: Familjehemligheter
Sverige, 2001
Regi: Kjell-Åke Andersson
Med: Rolf Lassgård, Maria Lundqvist, Erik Johansson, Emma Engström, Linus Nord

Genre: Drama

Sök