Van Helsing (2004)
James Bond och vampyrerna
När Stephen Sommers gör en Draculafilm nöjer han sig inte med bara vampyrer; varulvar, Frankensteins monster, Mr. Hyde, vildvittror och elaka Ewoker får också vara med och leka i denna CG-späckade monsterkavalkad.
Själva huvudpersonen, Van Helsing (spelad av Hugh Jackman), är däremot inte den åldrande vampyrjägaren från forna tiders filmer, utan baserar sig snarare på en viss agent 007. Denna gotiska James Bond sänds, av en hemlig organisation inom Vatikanen såklart, till djupaste Transylvanien för att eliminera Dracula en gång för alla. Till sin hjälp får han sin alldeles egna "Q" i form av munken Carl (David Wenham) och väl på plats uppträder även Bond-, förlåt, Van Helsingbruden Anna (Kate Beckinsale). Tillsammans med tama oneliners, mycket action och en elak skurk som vill ta över världen är alla bitarna i 007-pusslet lagda.
Men "Van Helsing" lånar friskt från alla möjliga håll, och inte minst då från monsterfilmer från 30- och 40-talen. Sommers och hans kollegor tycks ha gått in för att skapa en kollektiv hyllningsfilm till så många filmer som möjligt, och visst finns det ett underhållningsvärde i detta. Men det sker på bekostnad av den egna filmen, vilken rent krasst uttryckt inte är särskilt lyckad.
Stephen Sommers första "monsterfilm" "Mumien" var ett underhållande matinéäventyr a la Indiana Jones. Uppföljaren "Mumien återkomsten" tappade den sköna känslan och förlitade sig alltför mycket i de sköna konsterna av rätt bristfällig datorgrafik. "Van Helsing" har dragit nytta av den fantastiska utveckling inom datorgrafiken som Sagan om Ringen-trilogi bestått världen med och effekterna är nu flera och mer trovärdiga än tidigare, även om animationen fortfarande kan bli väldigt påtaglig i vissa scener.
Överlag är "Van Helsing" nästan överlastad med effekter. Det är naturligtvis nödvändigt för att skapa vissa av de mer udda karaktärerna i historien, men faran med att satsa så hårt på effekterna är att de riktiga skådespelarna av kött och blod också blir animatroniska dockor som förvirrat försöker känna sig hemma på en scen bestående enbart av blåa skärmar. Det är just vad som hänt i denna film, och det är knappast några hjärtknipande prestationer som förs fram av denna ensamble.
Det största problemet med "Van Helsing" är dock att den känns så tom på innehåll. Trots all action och Alan Silvestris bombastiska musik blir filmen aldrig det minsta spännande. Skaparna av filmen tycks också, vilket är lite märkligt när man gör en hyllningsfilm av blandbandsvarianten, ta sig själva på rätt stort allvar. Med en stor dos självironi som grundkrydda i anrättningen skulle "Van Helsing" kunnat blir underhållande, men icke så.
Det som finns kvar är en imponerande uppvisning av specialeffekter och datoranimationer. Vissa kanske blir glada av sådant, men de flesta föredrar nog filmer där det finns dramatik och känslor inblandade också. För de visuella konsterna i "Van Helsing" blir det två russin, för visst är det bra snyggt ibland, men i övrigt kan jag inte rekommendera denna film.
© Andreas Hallgren2004-07-19