Troja (2004)

Storslaget och välbekant

Det är krigen som för utvecklingen framåt. Män kan bara finna verklig frid i sina hjärtan genom krig - och i viss mån genom rekreation vid sidan av, såsom främst fala kvinnor. Det är krigarna som blir hjältar och ihågkomna efter sin död av fler än de närmast sörjande. De andra bleknar bort utan att ha lämnat något djupare avtryck i historien.

Visste vi det inte förut så vet vi det nu. Visste vi det inte genom verkligheten så vet vi det genom filmens försorg. Den filmbransch som på senare år återupplivat allt fler minnen från gamla fejder före elektricitetens och FN-avtalens era. "Troy" följer en nyklassisk tradition i spåren efter "Gladiator", "Braveheart" och senast "Den siste samurajen", ett år då vi fortfarande väntar på "King Arthur" och Oliver Stones ”Alexander". Wolfgang "U-båten” Petersen har förbrukat cirka 100 miljoner dollar på ett epos kring tretimmarsstrecket, inspirerad av Homeros "Iliaden”. Det blev ett massivt stycke bataljbiografi, men för att göra en odödlig film krävs lite mer finkänslighet.

Odödligheten, ja. Det är vad männen söker mest av allt. Även om de ofta tvivlar på sina jordiska uppdragsgivare gäller gudarna som exempel. Men de där uppe är egentligen avundsjuka på människorna, konstaterar atleten Achilles som i mångas ögon i varje fall passerar som halvgud.
- Det är för att vi är dömda till undergång som allt betyder så mycket mer, filosoferar han och förvånar sitt senaste kvinnliga kap med sitt själsliga djup.

Nu är det inte han som är kvinnokarlen framför andra här. På den titeln prenumererar Paris, trojanske prinsen som dock i filmens inledning hittat den rätta. Hon heter Helena, en brud utan fläck och skrynka men olyckligtvis gift med Spartas kung Menelaos. Det hindrar inte Paris från att plocka med henne hem från ett gästabud i grannstaten och få sin rättrådige broder Hektor att ana töcken i fjärran. Det ointagliga Troja blir nu utsatt för tidernas mest imponerande objudna delegation, då 50 000 man från de samlade grekiska rikena seglar i land på order av kung Agamemnon (Menelaos bror) och går till attack.

För dem som läst hela Iliaden framstår möjligen den här versionen som en hädelse. Wolfgang Petersen har fått kritik för sitt sätt att handskas med historierna, närmast avmystifiera myterna och försöka psykologisera. Själv har jag begränsade begrepp om detaljerna här. Jovisst, Paris och Helena, Achilles häl och den trojanska hästen hör ju till allmänbildningen. Men Homeros i sin helhet med hexameter och allt bjuder visst motstånd och själv har jag bara studerat hans texter i portioner. Så jag är i alla fall halvanalfabet här.

Vad som ändå är slående är hur mycket berättarsättet påverkat efterkommande skrivare med sitt symbolspråk och sina arketyper. Som Shakespeare. Om det är påminnelsen om detta arv som stöttat grekernas fotbollslandslag till sina stordåd under EM kan vara ett samtalsämne för fina middagar när man vill framstå som en intellektuell gigant och inget facit kan förstöra en fin teori.

Det är genom fältslagen och erövringarna som Achilles, Hektor, Odysseus et al når sin ryktbarhet. Men själva plågas de i sitt inre, enligt den här versionen. Achilles ser sina offer i syner, uppradade vid stranden av floden Styx i väntan på honom. Hans mod beror på att han inte bryr sig om han lever eller dör. Och respekt kan han känna mer för fienden än för sin egen kung. Agamemnon är inte särskilt sympatisk och Achilles är svårmodig på grund av sina inre konflikter. Trojanerna är överlag mycket trevligare och det är inte helt obegripligt att Helena hellre stannar hos dem än hos sin make, trots att hon och Paris tafatt försöker sona sitt snedsteg.

Filmen satsar på storlek - både en tillgång och ett aber. Mängd är inte allt. Gigantiska arméer och armador tornar upp sig på duken, men stridsscenerna hamnar ofta i den vanliga kaotiska "vem-dödar-vem-leken” där rustningar fläckas av röda strimmor, pilar flyger i flock och förmörkar himlen, spjuten tränger in genom bröstplåtar och svärden skramlar mot sköldar. Det är storslaget - och frustrerande välbekant. Petersen har dock tillräcklig rutin och vett att dra i handbromsen innan det slår över i ren tristess. Och i närkamperna mellan nyckelpersoner finns faktiskt en nerv, även där man nästan garanterat kan förutsäga utgången.

Personer skapar passioner. Och det är de gamla gubbarna som är mest intressanta. Även om filmen försöker väcka intresse även för kvinnornas våndor väger de lätt och är mest med som dekoration. Det här är en machofilm, inte bara för att den handlar om en machoepok utan för att grabbarna hela tiden är i fokus. Julie Christie är med några minuter i början som Achilles mor, men sedan får de yngre damerna - i första hand tre stycken - kämpa i stark motvind med sina uppgifter snett bakom eller möjligen under pojkarna.

Efter någon timme undrar jag om Petersen verkligen har åstadkommit något som kan få ögonen att hålla sig öppna tiden ut. Risken för overkill är så uppenbar och bristen på riktig udd i de filosofiska ögonblicken besvärande. Men sedan blir ändå det böljande berättartempot tillräckligt rytmiskt för att stå distansen ut. Bara enstaka scener närmar sig kalkonstatus och bara fläckvis nuddas motsatsen, genialitet. Det är knappast årets film, inte ens i sin genre men de dyra slantar som investerats här syns i alla fall i bild och det är ståtligt, särskilt palatsen och stadsmurarna.

Brad Pitt ger oss en steroidpumpad men manodepressiv Achilles, en man som ser sig född till att slåss och inte har så mycket val trots att han tvivlar på nyttan med det. Eric Bana gör Hektor till en familjefar som lyfter sin lans utifrån äkta kärlek till sitt land och sitt folk. Och han dödar inte av lust. Brian Cox är alltid en klippa att luta sig mot. Han orerar och kväser sin omgivning med bravur som den hetlevrade kung Agamemnon. Men så fort Peter O'Toole kommer in i bilden är resten på randen till slaganfall. Hans karisma kommer från en punkt kollegerna inte hittat än. Varje gång han är med (som Trojas kung Priam) tar han över fullständigt och bränner hål i duken bara med blicken. Man kan gott se filmen bara för hans skull och fundera på vad hemligheten egentligen är.

Varför fascineras vi fortfarande av sådana här historier? Är vi barbarer (inte helt omöjligt att argumentera för) eller är det drömmen om ära och rättfärdighet att stå upp för sina ideal eller något beständigt som tilltalar oss trots frestelsen att fastna i total nihilism? Om så bara för att övertyga oss själva om att vi kan klara av något mer krävande än att bara kläcka ur sig ett och annat cafésocialistiskt credo. Att genomföra små vardagsbragder som att konfrontera en odräglig chef, rädda en jungfrulig sekreterare undan ett gäng aspackade affärsmän på en konferensanläggning, eller bara att vid några tillfällen kunna säga exakt rätt sak vid exakt rätt tillfälle i rätt sammanhang och vinna vår omgivnings respekt.

"Troy" är en film som både vill äta kakan och ha den kvar, röra upp adrenalinet och ifrågasätta dödskulten, stegra sig stridsvilligt och samtidigt slå undan benen för patriotisk självsvåldighet och äregirighet. Och den kommer nästan undan med intrycket av att vara ett seriöst försök att åstadkomma allt detta samtidigt. Och nu undrar vi bara; hur många oden kommer att skrivas om det som kallas kriget mot terrorismen?

© Johan Lindahl
2004-07-09

Originaltitel: Troy
USA, 2004
Regi: Wolfgang Petersen
Med: Brad Pitt, Eric Bana, Julie Christie, Orlando Bloom, Brian Cox

Genre: Action, Äventyr, Krig
Svensk biopremiär: 2004-05-14
Teman: Belägringar

Ingår i följande teman

Sök