Baron Münchhausens äventyr (1988)
Ett magiskt äventyr utan sammanhållning
Jag minns hur jag som liten med stort nöje läste om den förslagne baron Münchhausens öden och äventyr. Det är fantastiska berättelser som framställs, fulla av fantasi och humor. T.ex. om hur baronen flyger på kanonkulor, lyfter upp både sig själv och sin häst genom att dra sig i håret eller hur han en snöig kväll binder fast sin häst vid en stolpe, för att nästa morgon, när snön har smält, finna hästen fastbunden vid stadens högsta kyrktorn.
Karl Friedrich Hieronymus, Freiherr von Münchhausen (1720-97) var en verklig person som själv tyckte om att, om inte fabricera så åtminstone tänja ordentligt på verklighetsanknytningen när han berättade om sina äventyr som militär. Hans berättelser kom sedan att ligga till grund för den tyske bibliotekarien Rudolf Raspe humoristiska episodroman "The Adventures of Baron Munchausen" i slutet på 1700-talet. Den verklige baronen, som levde när boken gavs ut, sägs ha uppskattat historierna om ”sig själv”.
Det har genom åren gjorts flera filmer på berättelserna om baronen, vilka jag tyvärr inte haft möjlighet att se men jag tror ändå att Terry Gilliam är den som har de bästa förutsättningarna för en filmatisering av berättelserna. Gilliams hela karriär har genomsyrats av en fantasirikedom och berättarlust som väl svarar mot baronens egen. "Baron Münchhausens äventyr" är en färgstark sagomatiné där scenografin, som alltid i Gilliams verk, spelar en nyckelroll. Grundmaterialet har verkligen gett honom möjlighet att skapa storslagna scenerier och att leka med såväl berättarperspektiv och iscensättning.
Filmen utspelar sig i ”den rationella logikens 1700-tal”, och kretsar i mycket kring fantasins roll i civilisationen. Upplysningstiden, då allting ska vara logiskt och vetenskapligt bevisbart, ses som slutet på sagan och myten. Det finns ingen plats för fantasifoster och magi i en värld där allting ska katalogiseras och det ska bringas ordning på såväl människa som natur. Gilliam ställer sig naturligtvis på sagans sida i denna kamp, och gör sålunda gemensam sak med Baronen, som slåss mot logiken genom att visa att det omöjliga mycket väl kan vara sant, bara man tror på det. En av de bilder jag verkligen gillar i filmen är den av Döden. Sanden rinner ut även för Baronen och Döden är ständigt i hälarna på honom. Liemannen skildras i filmen efter den mytologiska traditionen som ett skelett iklätt fladdrande tygtrasor i svart och med den stora lien i beredskap. Så länge Döden kommer efter Baronen i denna form lyckas han gång på gång gäcka denne, men när Döden i slutet av filmen tagit gestalt av en av den nya, rationella, tidens läkare ges ingen utväg längre. Vetenskapen tar alltså slutligen död på fantasin, vilket är sorgligt, men tyvärr också ganska sant. Fast å andra sidan, Terry Gilliams verk är ju tydliga bevis på att fantasin ännu lever och frodas, även i ett i huvudsak vetenskapligt århundrade.
"Baron Münchhausens äventyr" är alltså en fest för sinnena och för fantasin. Problemet med filmen ligger dock mycket i grundmaterialets episodiska karaktär. Den består av korta tablåer och berättelser och det saknas en ramberättelse som är stark nog för att binda samman de olika delarna. Delberättelserna har en tendens att dra iväg åt olika håll, vilket gör att filmen inte får en fast riktning för narrativet. Vissa av episoderna, t.ex. den som utspelar sig inne i buken på en stor fisk, håller heller inte tempo och handling nog för att upprätthålla spänningen och fascinationen filmen igenom.
I mångt och mycket är filmen en bagatell, om än en ytterst kostsam sådan, och en fotnot i Gilliams meritförteckning. Men genom att han i filmen får utlopp för en sådan flödande och gränslös kreativitet är den ändå intressant. Gilliam har tagit på sig ett ambitiöst projekt och lyckats skapa en unik och roande liten film. Även om den har sina tydliga brister och skönhetsfel så tycker jag ändå att den kan rekommenderas till de allra flesta. Om man gillar Gilliams stil så är den naturligtvis ett måste, då många av hans kännetecken är extra framträdande i denna film. Mer än tre russin kan jag dock inte ge den, hur gärna jag än skulle vilja det.
© Andreas Hallgren2000-08-13