Om man är en karaktär som spelas av Janet Leigh är det helt klart en dum idé att ta in på ett ensligt motell. Om det inte bevisades tydligt nog här så kom ett minst lika tungt argument ett par år senare, i "Psycho".
Orson Welles andra odiskutabla mästerverk (sjutton år efter förstlingen Citizen Kane), har betydligt mer att erbjuda än en legendarisk inledningsscen bestående av en lång och oerhört imponerande tagning där kameran rör sig högt och lågt, över och mellan husen, från stora vyer till närbilder, tills en bomb smäller. "En djävulsk fälla" är lika stilsäker och före sin tid som exempelvis den likaledes djärva "Trasdockan", men känns mer jordnära. Foto och ljussättning må vara i världsklass, men det känns samtidigt naturalistiskt och levande.
Det hela utspelar sig i en stad på gränsen mellan Mexiko och USA. Gränsstäder, menar mexikanske toppsnuten Vargas, tar fram det sämsta från båda länderna, och det är verkligen inte mänskligheten i dess skinande esse vi får bevittna. Nog för att Vargas, (Heston) är en rättskaffens snut och hans fru (Leigh) en både cool och modig kvinna, men få övriga personer i dramat lämnar duken med äran i behåll. Till persongalleriet hör småskurkar, lite större skurkar, motvilliga medlöpare och en polis som fuskar med bevisningen och till och med begår mord - allt med den i bakgrunden svävande ursäkten att hans hustru blev mördad, någon gång för länge, länge sedan.
Orson Welles tog själv denna den mörkaste rollen som korrupt, fet, tyrannisk polis långt innan den sortens karaktär hunnit bli en arketyp. Han lyckas se otroligt tjock, sliten och allmänt jävlig ut, uppenbarligen samtidigt som han regisserade detta märkliga stycke filmhistoria. Quinlan har inte Harry Limes charm (från "Den tredje mannen"), utan blott en övertygelse om att han har en sådan näsa (eller ett sådant ben) för skuld att han faktiskt kan mecka med bevisen om situationen kräver det. Han är också oskylt rasistisk och hans naturliga reaktion när den förhatlige mexikanske uppkomlingen utifrån avslöjar honom med ett fiffel är inte att skuldtyngt bekänna utan förstås att försöka "mecka sig ur" situationen. Till sin hjälp får han brodern till den kriminelle semigigant som Vargas nyligen satt dit.
I titelns fälla hamnar sålunda Susan, nybliven hustru till Vargas. Det blir ett klassiskt thrillerdrama på så sätt att man ställer fegheten och fuskigheten mot rättrådig känsla för moral, men samtidigt lyckas det kännas både djärvt och trovärdigt.
Detta beror förstås inte bara på det nerviga bildberättandet utan minst lika mycket på att även birollerna spelas alldeles utmärkt. Joseph Calleia, som jag knappt känner igen från någon annanstans, är lågmält övertygande som Quinlans alltmer samvetsplågade och undrande kollega och bäste vän. Akim Tamiroffs småstadsgangster och hans yngre "anställda", tillika släktingar, ger en trovärdig bild av den lilla ondskan, eller kanske snarare moraliska lättjan.
Sammantaget lyckas filmen trycka på ens orättviseknappar mycket effektivt utan att man som tittare känner sig nedvärderad. Kollegornas lojala kompisattityd gentemot Quinlan är lika trovärdig som irriterande, och hämnden som företas mot Vargas gör en givetvis arg, samtidigt som en lite mindre filmskapare, desperat angelägen om att väcka reaktion hos tittaren, säkert hade tagit i betydligt mer.
Filmvetare älskar sådana här filmer, eftersom varje ruta vittnar om filmskaparnas skicklighet. Så okej, visst är det till stor del "filmvetaren" i mig som gläds, men det är också filmtittaren i mig som blir engagerad. Till skillnad från gränsstäder rör det sig alltså om det bästa från båda sidor. Fem russin, förstås.
Liksom "the Magnificent Ambersons" släpptes inte filmen i den form Orson önskat. Nu kan man dock se den såsom det påstås att han ville, i DVD-form exempelvis.
Inte för att filmen var i behov av någon jätteräddning - den har i mitt tycke alltid känts relativ helgjuten - denna version ska kanske snarare ses som en postum men respektfyll lyftning på hatten för en regissör som när det begav sig författade ett nästan 60-sidigt memo gällande den släppta versionens brister.
På DVD:n med denna version lyser extramaterialet med sin nästan totala frånvaro, frånsett en trailer som på sedvanligt vis tjänar som ett roligt tidsdokument.
Spoiler
Nästan lika känd som den inledande kameraåkningen är Marlene Dietrichs sammanfattning av Quinlan.
"He was some kind of a man. What does it matter what you say about people."
Relativt nytt för sin tid är förstås också filmens avslutande spänningsscen där en dold mikrofon ska nyttjas för att sätta dit den skyldige. Teknologin må ha gått framåt, och bandspelarna är betydligt mindre nu (eller snarare i form av en digital motsvarighet), men det här är i stort sett exakt samma scen som moderna thrillers så ofta bjuder på.
Originaltitel: Touch of Evil USA, 1958 Regi: Orson Welles Med: Charlton Heston, Janet Leigh, Orson Welles, Joseph Calleia, Akim Tamiroff, Joanna Cook Moore