Igby goes down (2002)

Svart komedi om vanartig gosse

När första scenen går ut på att två bröder metodiskt förbereder sig för att mörda sin ömma moder i sömnen bör väl filmen placeras i en av två genrer: Thriller av det mörkare slaget eller svart komedi. Och här framgår det snabbt att det handlar om det senare. Det här är en mycket mörkbetsad, nästan makaber, fars, men med ökande utslag på värmeskalan. Efter högar av cynismer och snillrika sarkastiska enradare slutar det med något som nästan kan kallas uppbyggligt.

"Igby goes down" är en amerikansk komedi infekterad av ett stillsamt vansinne som känns mer engelskt, även om Oscarvinnaren "American beauty" gör sig påmind av någon svårdefinierad orsak. "Wonder boys" med Michael Douglas och Tobey Maguire utkämpande hjärnornas krig drog också lite åt det här hållet, enligt mina minnesbilder - men var inte lika drastisk. Igby (Kieran Culkin) är en vanartig gosse som strular till sin skolgång och i stort sett allt annat. Men det är inte helt oförklarligt. Hans mor är av den krävande, ja kvävande sorten medan fadern fallit från karriärstegen ner i uppgivenhet och psykisk ohälsa. Och så har han en storebror som gör allt för att leva upp till det fadern inte klarade av - "ungrepublikan" enligt Igby. Broder Oliver blir dock inte svaret skyldig:
- Jag tror att om Gandhi hade tillbringat en längre tid ihop med dig så skulle han velat banka skiten ur dig.

Hyckleri, girighet och den så kallade amerikanska drömmen gisslas oavbrutet i en och en halv timme utan att filmen förfaller till pamflettformat. Allt sägs liksom i förbifarten i turbotakt. Giftpilarna haglar, särskilt ur munnen på huvudpersonen. Jeff Goldblum spelar gudfadern, en self-made(antar jag) miljonär som borde framstå som ett intelligent men komplett ärkesvin för alla i publiken utom extrema nyliberaler. Eller har han bara insett vad som krävs för att nå toppen och hålla sig kvar där? Han kan reglerna för affärslivet, men vad gäller sunda familjeideal... man måste ju prioritera. Och livet är kort. Det sistnämnda faktumet verkar också Igby besatt av. Han vill leva nu, innan allt går åt skogen.

Susan Sarandon spelar modern med bestialiskt bestämd blick. Hon är målmedveten till max, men lider brist på djupare insikter om livet ända tills det är försent. Öppningen, som redan presenterats ovan, anger tonen och filmen lyckas hålla den imponerande konsekvent, samtidigt som bilden nyanseras. Den ligger hela tiden nära överskruvad parodi med konstanta katastroftillbud i allt som Igby tar sig för. Och jag undrar ibland om delarna i filmen skuggar helheten. Det är så mycket som kläms in på så kort tid. Pennalism på militärskolor, dolt drogmissbruk, otrohet, existentiell ångest när trycket blir för mycket och så några aviga konstnärstyper som kronan på moset.

Men det är ändå så mycket som talar för filmen. Unge Culkin är övertygande nollställd i nyllet när han visar Igbys brådmogna omognad, främst i början, innan fler sidor bryter fram i det avslöjande ljuset och karaktären får fler dimensioner. Han kanske är för smart för sitt eget bästa, samtidigt självdestruktiv, drömmande och alltför uppmärksam på all sjuklighet i vuxenvärlden. Han (och filmen) rör om i en gryta, men det räcker inte. Och den nöjer sig inte med att se felen. När den börjar röra vid råa nerver (eh...anglicism kanske, men det var det bästa jag kom på just nu) då levererar berättelsen mer än bara ett antibudskap och antyder att nihilismen kanske inte är svaret på allt.

© Johan Lindahl
2004-03-26

Originaltitel: Igby goes down
USA, 2002
Regi: Burr Steers
Med: Kieran Culkin, Claire Danes, Ryan Philippe, Susan Sarandon, Jeff Goldblum, Amanda Peet, Bill Pullman

Genre: Drama, Komedi

Sök