Monster (2003)
"Jag är ingen dålig person"
Charlize Therons Oscar-belönade förvandlingsnummer har blivit filmens främsta marknadsföringsargument. Och det kanske gör att fler går och ser den än dem som verkligen vill - om de vet vad det är de betalar för. Det var åtminstone ett par som gav upp långt innan slutsignalen i den salong där jag själv såg den. Det handlar om en person som går över gränsen för det acceptabla i ett så kallat civiliserat samhälle och filmen själv trampar omkring farligt nära den gränsen - precis som de starkaste filmerna ofta gör.
Therons utspel växer minut för minut till något absolut häpnadsväckande påträngande. Hon spelar en seriemördare som vi vet levde och tog liv i slutet av 1980-talet. Verkar hon sympatisk? Egentligen inte. Väcker hon sympati ändå? Ja, efterhand. För mycket? Nej, jag tycker inte det. Det här är en person med drömmar som aldrig slår in, hon lever som en loser och allting verkar hopplöst. Men så, när någonting hoppfullt verkar vara på väg in i hennes tillvaro, börjar det fullständiga förfallet.
Bit för bit rullas bakgrunden upp samtidigt som nuet beskriver mötet med en annan bortkommen själ som inte passar in. De två verkar inte heller passa ihop, men väljer varann i alla fall, mot bättre vetande? Lee (Theron) vill sluta "gå på gatan" men kommer inte ifrån det enda yrke hon prövat på. Hon ser inte ut att ha några vänner, möjligen förutom vietnamveteranen som hon hyr ett förvaringsutrymme av. Den cyniska Lee möter revolterande, men ack så naiva Selby och dödlig kemi uppstår. Men hur mycket skuld ska vi lägga på Selby? Hon kan förefalla som en passiv medpassagerare, men accepterar förutsättningarna efter den första chocken när hon inser hur långt Lee är beredd att gå. Och hon sväljer logiken i att "människor dödar varandra varje dag”, men verkar inte ta på sig själv något ansvar för vad som händer. Vad man än kan säga om hennes handlande, så är ren och skär svaghet det adjektiv som ser sannast ut. Hon vill ha allt, men tror inte sig själv om någonting.
En detalj: så vitt jag kan förstå tog verklighetens Aileen Wuornos livet av sju män, de flesta kunder. Hur jag än räknar får jag inte ihop fler än fem eller sex offer i filmen. Jag hade svårt att hålla räkningen, av någon anledning - kanske för att det inte är huvudsaken här. Det första dådet är egentligen självförsvar och även i fortsättningen rör det sig om karaktärer man inte automatiskt tycker synd om, men till slut markerar filmen att det slagit över i en desperation som inte lämnar utrymme för nåd, ens när Lee uppenbart borde veta att hon själv är den skyldiga.
"Monster" är en rå, avskalad film som går rakt på sak och blir grymmare hela vägen. Miljön är oskön, men inte helt främmande. Det är USA:s gråaste sida; bakgator, sovande småstäder dominerade av arbetarklass med sina uppfattningar om tradition, religion och tonårsrevolt. Det oundvikliga skvallrandet kommer som ett rekommenderat brev på posten när något avvikande beteende upptäcks. Och det är inte svårt att avvika, även om Lee och Selby gör det med besked och tvingas ut på rymmen.
Man undrar varför ingen någon gång - i tid - gav Aileen en chans att komma på rätt köl, varför hon verkar så dömd redan från barnstadiet. ”Kärleken övervinner allt...” är en av alla vackra fraser Lee lustmördar i slutscenerna efter att ha fått samhällets dom. Hon har haft viss anledning att bli cynisk, det kom inte på en gång utan som en process. Och prostitutionen skildras här som så trist och själsdödande som den antagligen oftast här, låååångt från "Richard Gere plockar upp Julia Roberts på Hollywood Boulevard”.
Verklighetens Aileen avrättades 2002 efter tolv år i dödscell. Filmen går inte in på dödsstraffets berättigande mer konkret. Men utan att förneka Lees brott, säger den underförstått att det finns fler skyldiga. Precis som andra starka filmer i samma sfär; tänk "Monster's ball” och "Dead man walking”. Ger den här berättelsen något svar eller lösningar på världens alla presumtiva mänskliga bomber på väg att brisera? Om jag tolkar regissören rätt, så möjligen att med lite ansträngning kan man se faran i tid och visa att "All you need is love” kan vara mer än en klyscha från ett svunnet decennium som inte heller var så fridfullt i stort.
- Jag är ingen dålig person, försöker Lee vid ett tillfälle förklara för Selby som inte vet vad hon ska säga. Och vad borde hon svara?
© Johan Lindahl
2004-09-21
Originaltitel: Monster
USA, 2003
Regi: Patty Jenkins
Med: Charlize Theron, Christina Ricci, Bruce Dern, Scott Wilson, Lee Tergesen, Pruitt Taylor Vince, Annie Corley, Marco St. John
Genre: Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 2004-04-23
