Och så kom Polly (2004)

Lättviktare som räddas av birollerna

Señor Stiller tar sällan semester. Åtminstone inte att döma av hur ofta han dyker upp på duken, med eller utan omdömesgilla bedömningar av kvaliteten i materialet. Det här är en riktigt ogenerad lättviktare, men eftersom ingen av de inblandade verkar skämmas över det så fungerar det. Denna uppsluppna men bristfälliga romantiska komedi räddas undan förtappelsen av framför allt birollsinsatserna; däribland en blind iller.

Det börjar med ett bröllop. Då vet vi att det inte kommer att bli ett konfliktfritt eller ens långvarigt äktenskap, enligt den här applicerbara paragrafen ur "Filmkonstens alla regler", senast reviderade nyutgåvan. Farsartat förtäljer filmen hur festen förlöper, med vännernas välvilliga tal till paret, tacksamma tal från paret, presentationen av familjen och de närmast berörda som kommer att ha betydelse för fortsättningen av filmen och så vidare. Och så omgående några gags, till exempel på temat faran med alltför välbonade golv.

Stiller förklarar frankt före vigseln, så riskanalytiker han är, att han är säker på att ha funnit den rätta. Sedan följer smekmånaden, som begränsas till några få dagar innan allt krackelerar. I det karibiska semesterparadiset lurar ormen och bruden faller direkt för en fransk frestare. Eller vem frestar egentligen vem? Stackars Reuben (Stillers roll) far hem bister och besviken och lämnar sin Lisa (Messing) i lagunen.

I en amerikansk film med ett sådant anslag, märker du med ett minimum av filmvana snart vad du förväntas förvänta dig, närmare bestämt en utveckling av det slag, som... du får här. Filmen faller snabbt in i ett förutsägbart mönster om motsatser som dras till varandra och börjar förändras. Detta i formen av en lättsam komedi, efterhand mer sentimental och vek om livet, om personer som lär sig något viktigt, utan att lektionen blir för tung att bära för snabbmatsgenerationerna, genomsnittligt födda mellan 1957 och 1987 (de som kom senare har inte nödvändigtvis mer hälsosamma förtäringsvanor, men är något för unga för att utgöra optimal målgrupp för just den här filmen, som främst är en barnslig komedi för vuxna).

Men Stiller är närmare sitt esse här än i exempelvis "Starsky & Hutch”. Det här är mer i linje med "Släkten är värst” eller ”Flirting with disaster”. Reuben är ett kontrollfreak av natur och professionellt uppbyggd vana, men mötet med gamla skolkamraten, fritänkaren Polly (Aniston, givetvis) kräver en flexibilitet som han frenetiskt försöker frammana med varierande framgång. Båda kan sina ”typer” och gör så mycket manus tillåter med dem, förutom att uppnå den blixtrande kemi som (önsketänkande, önsketänkande) hade kunnat lyfta filmen till ”När Harry mötte Sally"-höjder. Men tiden flyger iväg och och den i komedisammanhang väl beprövade självtestfrågan ”Var jag på bättre humör efter än före visningen?” slår ut till filmens fördel.

Alec Baldwin bevisar ånyo att han ofta passar bäst i parodiska roller. Philip Seymour Hoffman bevisar - ånyo - att han kan göra guld av grus eller i varje fall fläska ut en figur som lika gärna kunde fallit pladask rakt ner i de slarvigt skrivna slöhögarnas inferno, där så många överdrivet karikerade filmfigurer vilar. Och Bryan Brown bevisar för det första att han fortfarande finns. Som bonus har han egen liten show i sidointrigen om den i Reubens register ”oförsäkringsbare" risktagaren Leland van Lew.

Men låtom oss icke glömma bort illern. Alla som någon gång, mot bättre vetande, skaffat sig en som husdjur vet att de trots allt har mer komisk potential än hästar, hundar och hårfagra katter tillsammans. Har ni sett Peter Stormare terrorisera Jeff Bridges i badkaret med hjälp en vettskrämd illerbatting i "The Big Lebowski” har ni också en hum. De är absurda ner till roten av sin existens. Absurd är även den här filmens intrig, enligt alla naturlagar. Men som tidigare antytts är den helt regeltrogen Hollywoods formulär, modell 2000-tal. Här hyllas indvidualismen OCH kompromissviljan. Gulligt.

Oh, one more thing (som Tom Lehrer, efter att redan ha slagit an det första ackordet, avrundar en redan lång men oavbrutet rolig introduktion till ”The Irish Ballad” på en liveinspelning från 1960-talet). Ska man tro Reuben Feffer i filmen är det bara var sjätte amerikansk medborgare som tvättar händerna efter toalettbesök. Det var faktiskt värre än jag fruktade.

© Johan Lindahl
2004-08-30

Originaltitel: Along came Polly
USA, 2004
Regi: John Hamburg
Med: Jennifer Aniston, Ben Stiller, Philip Seymour Hoffman, Debra Messing, Alec Baldwin, Hank Azaria

Genre: Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2004-04-02

Sök