Frihet - den blå filmen (1993)

Står starkt på egna ben

Detaljer. Kieslowski tänker mer på sådant än de flesta andra i sin yrkeskår, inbillar jag mig. Åtminstone på detaljer som andra inte bemödar sig om att lägga märke till eller upphöja till intresseväckande blickfång. Han slösar med små komponenter som kan förefalla helt ovidkommande. Men det är de inte. De passar alltid - inbillar jag mig igen - in någonstans i hans kompositioner. I alla fall i den här filmen, den första i hans trilogi inspirerad av färgerna i den franska flaggan.

Den blå filmen ingår i en väv, där delar från de två följande filmerna i sviten fogas in som förvarning, "preview of coming attractions". Men här handlar det i första rummet om Julie som förlorar make och dotter i en bilkrasch. Redan där i de första scenerna syns detaljarbetet. En paus vid vägen, där oljan läcker från bromsarna, varnar om den kommande katastrofen.

En ung man vid vägen blir vittne, men ser - liksom vi - inte själva smällen. Han hör den - liksom vi - och ser spåren av den. Julie överlever, men försöker lite tafatt ta sitt liv på sjukhuset. Hon ångrar sig omgående, men vaggar längre omkring i ett vacuum, instängd i ett skal, tom och tydligen oförmögen att sörja "som man ska" göra.

Makens ofullbordade symfoni kastar hon direkt i soptransporten, men den fortsätter förfölja henne. Och personer som försöker närma sig henne, från förr eller från helt oväntat håll, gör intryck som hon vill sudda bort men utan att lyckas.

Att reda ut alla dessa relationer i en recension är av mindre vikt. De ska upplevas via filmen, som är en upplevelse - inte bara en uppvisning. Musiken i sig är en kraft att räkna med. Den kommer som en framvällande flodvåg och skapar ett tryck mot både trumhinnor och nervbanor. Julie vill värja sig mot den, men varje gång vi hör den inser vi att den håller på att bli henne övermäktig.

Den blå färgen ska stå för frihet, men visar också på melankoli, liksom på rymd och djup. Vatten - som i bassängen där Julie tillbringar en försvarlig andel av sina vakna timmar. Dekorationer, glasformationer i nyanser som sällan är iskallt blå men ändå balanseras av det orangea ljus som används påfallande ofta och förstärker den inneboende värmen som faktiskt finns där.

Dialogen är ganska sparsam och filmen är, som Kieslowskis filmer ofta är, kort - kring 90 minuter. Han är - förlåt, var - en ekonomisk (det låter kyligare än det borde göra) filmare som inte vältrade sig i långa tagningar trots att hans filmer kan upplevas som långsamma. Han tar sig tid att visa det viktiga, en exemplarisk tålmodighet som inte borde förväxlas med självupptagenhet. Även när hans filmer saknar riktig substans och börjar flyta ut (som i "Veronikas dubbelliv") är han fortfarande intressant. När han tar en liknande idé, som kan sluta var som helst men håller hela vägen, då är (var) han en mästare.

Juliette Binoche hade en av sina första stora roller här som bärare av en film på sina (fysiskt) späda axlar. Och mycket hänger på henne, särskilt när det blir en sådan uppsjö närbilder, ibland kirurgiskt nära. Och filmen står starkt på egna ben, men blir i någon mening ändå inte helt fullbordad förrän man sett hela sviten. Vilket knappast innebär någon större uppoffring.

© Johan Lindahl
2004-03-02

Originaltitel: Trois couleurs: Bleu
Frankrike / Polen / Schweiz, 1993
Regi: Krzysztof Kieslowski
Med: Juliette Binoche, Benoît Regent, Florence Pernel, Charlotte Very, Emmanuelle Riva, Hélène Vincent

Genre: Drama, Religion/filosofi
Hemmabio: 2022-05-23

Relaterat: Den röda filmen (1994) Den vita filmen (1994)

Sök