Hidalgo (2004)

En riktig matinéhistoria med pliktskyldig postmodernism

Visst är det härligt med filmer som vågar vrida klockan tillbaka? Eller... är det? Själv har jag efter moget övervägande beslutat svara "ja, ibland" på frågan. "Hidalgo" är en riktig matinéhistoria som går från gröna ängar till ödsliga ökenvidder och där det talas engelska, arabiska och en smula sioux. En ensam hjälte och hans häst lockas från mellanvästern till mellanöstern för ett ökenrace som möjligen var en föregångare till en av vår upplysta tids värsta vansinnestripper; rallyt mellan Paris och Dakar. Om filmens fyrfotavariant funnits i verkligheten har jag inte brytt mig om att ta reda på. Men det handlar i alla fall om att överleva till slutet. - Du klarade dig igenom sandstormen. Allah måste ha något värre i beredskap för dig, som vår hjälte får höra efter första etappen. Och intriger uppstår inte helt oväntat längs vägen. Svek, dubbelspel, offer och hot om mandomens förlust på ett väldigt konkret plan är några av ingredienserna.

Viggo Mortensen, färsk från innehavet av glorian som Aragorn i "Ringen"-sviten, kastar sig in i leken med en klackspark. Här heter han Frank Hopkins, en spejare/budbärare med halvmystiskt förflutet och ägare av en häst som inte alla tar på allvar. Hidalgo är ju en mustang, hämtad från vildmarken och i mångas ögon icke värdig att mäta sina krafter med framavlade fullblod från de främsta familjerna. Det är slutet av 1800-talet och Frank har en del gemensamt med kapten Algren i "Den siste samurajen". Han är en sargad kämpe som försörjer sig i freakshower där myten om den vilda västern hålls vid liv med uppvisningar som kräver en dos alkohol för att döva desillusionen. Liksom Algren tar han chansen att söka sig österut när utmaningen kommer. Filmen har dock inte samma pretentioner i övrigt utan är mer i nivå med Indiana Jones öden och äventyr. Och även om vi rör oss i ökenland vore det oförskämt att ens... eh... nämna "Lawrence av Arabien".

Frank och hans häst har ett förhållande i klass med riddar Arn och hans fullblod i Jan Guillous medeltidstrilogi. Eller är det lämpligare att dra fram Lucky Luke ur minnet? Här är i alla händelser en pålle som inte kräver några speciellt sofistikerade tilltalsmetoder för att begripa vad som är på gång. Hidalgo förstår ändå. Och Frank inser fuller väl vad hästen betyder för honom. - Nobody hurts my horse, förklarar han för dem som inte förstår. Med en pedagogik som inte ger utrymme för missförstånd. Loppet för också Frank i kontakt med en shejk, spelad med gusto av Omar Sharif. Hans fem söner har alla dukat under i släktfejder eller under andra dramatiska omständigheter. Nu har han "bara" dottern kvar. - Ignorera hennes närvaro, uppmanar han Frank vid deras första möte inne i tältet.

Den arabiska traditionella familjebilden skärskådas, liksom hedersbegreppet, men på ett flyktigt sätt. Hela filmen är ju rätt flyktig, även om den försöker blanda upp sin klassiska ungdomsbok-à-la-cirka-1942-attityd med lite pliktskyldig postmodernism och tidsenlig ironi.

Svärden viner genom luften, spjut flyger och skott avlossas i eruptiva urladdningar med jämna mellanrum. Här odlas orientalismen i sin mest exotiska form. Det är väl i stort sett bara ett komplett harem och några magdansöser som saknas. De flesta figurer är ganska grovt karikerade, men Louise Lombard gör något elegant och undanglidande intressant av sin engelska aristokratlady som har egna intressen i tävlingen och skickligt spelar ut alla andra mot varandra.

Förekomsten av slavar i den nordafrikanska kulturen under den berörda eran kommenteras i förbifarten. Den arabiska handeln med slavar från länderna söder om Sahara är ett historiskt faktum, som dock framhävdes extra mycket av européerna under kolonialtiden, av uppenbara skäl. Det var ju inte helt fel att framställa sig själva som förkämpar för frihetliga ideal och motståndare till muslimska barbariteter samtidigt som man nöjt nafsade åt sig naturtillgångarna från samma kontinent och reducerade befolkningen med fler än några få procent i processen. Men det är naturligtvis bara en parentes i den här filmen.

Nu är det här underhållning över allt annat. Man måste ju prioritera. Och som sådan klarar det sig med visst besvär över tre-russin-gränsen. En detalj som fascinerar är leken med färgskalan. Ibland är allt indränkt i ett oändligt töcken för att sedan slå över i starka kontraster eller ett vitt, bländande sken som i de i öknen så vanliga hägringarna. Helheten är snyggt ihopskruvad på ett sätt som inte drar uppmärksamheten till sig. Man kan tolka budskapet som man vill, illvilligt (postkolonial propaganda) eller välvilligt (outsiderns revansch eller "vilja är tjockare än blod"). Jag röstar trots allt för det senare.

© Johan Lindahl
2004-06-28

Originaltitel: Hidalgo
USA, 2004
Regi: Joe Johnston
Med: Viggo Mortensen, Omar Sharif, Zuleikha Robinson, Louise Lombard

Genre: Action, Äventyr
Svensk biopremiär: 2004-03-26

Sök