Vargens tid (2003)
Vargar och människor
En gång fick jag trenne Hanekefilmer sammanfattade för mig av en riktig filmexpert. Liksom alldeles grå inombords av vad jag fått höra, sade jag lite skämtsamt: "man borde kanske ha en Haneke-helg och se allihopa". Det allvarsamt yttrade svaret var något i stil med "det klarar man nog inte av". Några år har gått, och jag har aldrig riktigt fattat mod till mig att uppleva något av denne omtalade regissörs verk. Tills nu. Jag måste ha haft tur.
För visst är "Vargens tid" jobbig. Visst ser man exempel på Hanekes önskan att utan förvarning bryta mot filmetikettens regler och överraska med hemskheter som inte aviserats på minsta vis. Efter bara några minuter sitter man häpen och undrar vad tusan som hände, nästan lite chockat, och de efterföljande scenerna - innan de större sammanhangen avslöjats - känns helt surrealistiska. Men filmen är helt klart uthärdlig, och den klarnar gradvis till det riktigt begripligas gräns. Det finns, hör och häpna, nästan av drag av något slags optimism - eller åtminstone några exempel på människans inre godhet eller förmåga till sådan. Bredvid exempel på motsatsen, förstås...
"Några saker som händer efter att världen förändrats", kanske filmen kan sammanfattas. Något har hänt, ingen riktig apokalyps, men problem stora nog att åsidosätta det mesta vi vet av fungerande civilisation. Bergman och Tarkovskij är oundvikliga referenser under några av de långsammare eller mer välformulerat pratsamma scenerna. En samling människor väntar i ett stationshus, en växande och halvt civiliserad liten civilisation i väntan på ett tåg som stannar - frivilligt eller tvunget. Tåget är det enda hoppet, men väntan på det är kärnan i filmen. Vad gör människor? Vad är de kapabla till, på gott och ont?
Anne (Huppert) och hennes barn Benny och Eva är centrum i filmen, dottern kanske allra mest. Denna lågmält starka karaktär (urbra spelad av Anaïs Demoustier) verkar kunna hantera den galna situationen bäst - hon till och med räddar cykeln när hon råkar sätta eld på ladan de tillfälligtvis bor i. Hennes försök till vänskap med en trotsig ung kille som väljer att ställa sig utanför den kvasifungerande gemenskapen är ett återkommande tema i filmen. Maktmissbruk är ett annat.
Slaktandet av en häst i bild, mycket tydligt och "realistiskt" skildrat, trycker säkert på provokationsknapparna hos dem som rasade mot Trier efter "Manderlay", men är nog inte nödvändigtvis menat som en provokation av den mer tomma sorten. Huruvida filmen som helhet är mer "realistisk" än de mer actionspäckade apokalypser som produceras i Hollywood är jag dock inte beredd att skriva under på, inte heller är jag säker på att det är meningen. Snarare är tanken att studera teman som familj, civilisation och religion i ett sammanhang när allt man ser som självklart har vänts upp och ner.
"Vargens tid" kan med rätta kallas hypnotisk. Välkomponerade bilder, inte sällan med oskördade fält i förgrunden, skapar stämning och en viss aning om hur nyss det var som allting förändrades. Den har sina sega passager, men mestadels är den en uppslukande men behärskad undergångshistoria med intressanta människor och en stämning som det är svårt att skaka av sig. Haneke lämnar viktiga konfrontationer och mysterier olösta, men hur överraskad jag än blev av valet av ögonblick att lämna över till eftertexterna, så känns filmen ändå på sitt sätt klar vid denna punkt. Klar, men oklar, liksom. Jag påminns om filmer man sett för länge, länge sedan, då man förväntade sig "rejäla" slut men inte fick det. Som i "Fåglarna". Inget ont i det.
© Anders Lindahl
2006-06-15
Originaltitel: Le Temps du loup
Frankrike / Österrike / Tyskland, 2003
Regi: Michael Haneke
Med: Isabelle Huppert, Béatrice Dalle, Patrice Chéreau, Olivier Gourmet, Lucas Biscombe, Anais Demoustier, Hakim Taleb m fl
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2004-05-07
Teman: Laglös värld efter katastrof
Ingår i följande teman
