Birth (2004)

Djärv men inte helt framgångsrik film

Om inte annat så är ”Birth” en udda fågel i filmskyn, gjord med något slags vision som inte helt slagit slint. Filmen är nästan andaktsfullt utformad, pockande och öppet manipulerande. Ofta med hjälp av musiken, som ibland svävar mellan att vara en del av diegesen och inte. Det handlar om en provokativ tankelek på temat återfödelse, något som jag hittills inte haft anledning att tro på i bokstavlig betydelse - det finns redan alldeles för många som gör. En person jag hade en del diskussioner med för några år sedan hade blivit övertygad om sina egna tidigare liv, men hävdade bestämt att det inte påverkade hans beslut i det nuvarande. Just det. I den här filmen styr tron, på att det ändå kan vara möjligt, huvudpersonens handlingsmönster.

En man faller ner död under en joggingrunda. I samma ögonblick föds en ny baby till världen. Tio år senare ska änkan gifta om sig, men får oväntat besök av en tioåring som frankt påstår sig vara hennes döde make Sean. Änkan/fästmön Anna (Nicole Kidman) lever i jetsetmiljö, bland den övre klassen i miljonvimlet. Pojken kommer från enklare bakgrund. Det verkar vansinnigt det han säger, men han samtidigt vet han så mycket, eller kan åtminstone referera till avgörande händelser i Annas liv med Sean. Men allt har inte fastnat. Har han selektivt minne och i så fall varför? Ingenting är givet eller bevisbart.

Den nye fästmannen är givetvis inte överförtjust , men dolda undertryckta önskningar kan leda till tro på det omöjliga och Annas kastas ur sin balans. Alla i hennes omgivning försöker tala förnuft, men hon är ett rov för sina motstridiga känslor. Och det här är inte en historia som lätt kan förutsägas. Den har en vaghet och en antydan om närmast förbjudna tankar som får luften att kännas tunnare än vanligt. Bara själva oviljan till tydlighet kan nästan karakteriseras som oamerikansk verksamhet. Samtidigt finns det hela tiden en störande underton av något som jag inte riktigt kan definiera - vad det än är så stör det mig. Det kan enkelt uttryckt vara att den begär mer engagemang av mig än jag kan uppbåda. Ett problem är att den vuxne Sean aldrig presenterats på allvar för oss. Varför är det så viktigt för Anna att veta om han kan ha återvänt, vad var det i deras relation som hon vill återuppväcka? Några flashbacks hade kanske hjälpt.

Flera tagningar är oväntat långa. En scen fyller flera minuter med kameran envist fokuserad på Kidmans ansikte. Hon lyckas också efterhand utveckla ett nästan obehagligt intensivt samspel med unge Cameron Bright. Handlar den här filmen i första hand om hopp som aldrig dör och vår förmåga att hålla fast vid något ohållbart? Möjligen. Det kan också vara en allegori av det mer svårtolkade slaget. Men efteråt är jag inte särskilt angelägen att grubbla vidare. En djärv film, men inte helt framgångsrik, tvingas jag meddela. Den påminner till viss del om "The Hours” - men tävlar inte i samma liga.

Överraskningarna ligger på lut och ställer saker i nytt ljus mot slutet. Då förklaras också en del besynnerliga beteendemönster i början av filmen. Ändå, filmen vill mer än jag tycker att den ger. Jag kan inte dela Annas inre kval. Det kanske krävs en kvinna till det, vad vet jag? Hennes verkliga känslor, liksom regissörens verkliga intentioner, förblir dunkla för mig. ”Birth” bleknar under eftertankens granskande lupp och verkar lida av näringsbrist.

© Johan Lindahl
2005-04-05

Originaltitel: Birth
USA, 2004
Regi: Jonathan Glazer
Med: Nicole Kidman, Cameron Bright, Danny Huston, Anne Heche, m.fl.

Genre: Drama, Mystery
Svensk biopremiär: 2005-03-04

Sök